Ett av felen med krishanteringen på 1990-talet var att den blev så fokuserad på siffror. I efterhand kan vi se att den borde ha handlat mycket mer om människor. Panikvarslen skar djupa hack i företagens och förvaltningarnas ålderspyramider, som det tagit rekryterarna åratal att hämta igen. Förtidspensionerna och de långa sjukskrivningarna sköt i höjden, avtalsförsäkringarna belastades när många "frivilligt" gick i förtid. Mycket av "utanförskapet" har sina rötter i krishanteringens försummelser.

Den personalpolitiska misshushållningen slog hårt i den offentliga sektorn. Många kommuner och landsting införde anställningsstopp, de som gick på timmar och vik fick sluta. Även om det var få fast anställda som sades upp, åtminstone i kommunerna, så innebar det ändå ett djupt hack i den kommunanställda ålderspyramiden. Den förvärrades av mediabilden: Det fanns ingen framtid i kommunerna eller landstingen, de sade bara upp folk, och så skulle det pågå under lång tid framöver. Det var alldeles fel, men skadan var redan skedd. Ansökningarna till de "kommunala" utbildningarna på gymnasiet och högskolan rasade, med rekryteringseffekter som kan sträcka sig årtionden framåt. Många av dem som kastats ut från vikariaten och timanställningarna tänker sig antagligen för både en och två gånger, innan de på nytt söker sig till kommunala arbetsgivare.

Det vore förödande om det blev en upprepning. Det skulle förvärra ett redan besvärligt läge. När till och med landstingens och kommunernas jobb visade sig osäkra på 1990-talet, då blev sparsignalerna och raset på hemmamarknaden ännu starkare. Kommunernas nedskärningar fördjupade och förlängde krisen. Det ligger inte i prognoserna ännu, men i ett annat avseende är läget farligare nu än då. De närmaste tio åren ska alla kommunala fyrtiotalister ersättas. Följden av finanskrisen kan bli att generationsväxlingen i välfärdssystemen spårar ur. Det är ett tydligt exempel på hur det kortsiktiga sparbehovet kan hamna i konflikt med den långa sikten.

Men problemen kan bli desamma i den privata sektorn. Om varslen leder till uppsägningar blir man av med mycket kompetens. När konjunkturen vänder måste man återanställa, med dryga inkörningskostnader för dem som kommer nya. I värsta fall kan man missa tio årskullars förnyelse, fem som blir uppsagda och fem som aldrig rekryteras. Det var antagligen sådana återverkningar som häromåret tvingade Ericsson att erbjuda alla över 35 år förmånlig avgång, bara för att koncernen skulle kunna fylla på med nyrekryteringar från dem som gick ut med färska kunskaper.

Lärdomen av 1990-talet borde bli att ge personalpolitiken en mycket viktigare roll i krishanteringen.

Kommuner och landsting som stärkt sina balansräkningar kan ta ett par år med underskott för att inte äventyra generationsväxlingen. Välfärdstjänsterna måste fungera i ur och skur. Ingen annan sektor kommer att ha så många fyrtiotalister att ersätta. Det är viktigt att inte bränna sitt förtroende bland de unga.

Lösningen får inte bli ett "värdigt slut" för de bara halvgamla. Om man pensionerar 55-åringarna i förtid blir belastningen tung på pensionssystemen. Då får samhället dras med sviterna efter krisen under många år framöver.

Företag och förvaltningar måste fundera över hur man kan rädda så mycket kompetens som möjligt genom krisen. Krisen skulle rentav kunna bli ett tillfälle att stärka kompetensen. När orderingången svajar borde arbetsgivarna kunna lägga personalens utbildning och utlandstjänstgöring tidigare. Finansiellt starka arbetsgivare kan använda verksamhetssvackan till att investera i nya kunskaper. Då står Sverige starkare rustat när konjunkturen vänder, och kan ta andelar från länder som inte haft ett misslyckat 1990-tal att ta lärdom av.

GUNNAR WETTERBERG

LHC-backen tillbaka i VIK

Sista veckan för lånad spelare

Gunnar Wetterberg: Krisberedskap och människor