Det var Nilla Fischer som sa det vid något tillfälle: ”Man måste alltid ta striden, tycker jag. Annars kommer det alltid att vara som det alltid har varit. Och så vill i alla fall inte jag ha det.”

Sista striden är snart här för spelare som Nilla Fischer, Hedvig Lindahl, Caroline Seger och Kosovare Asllani. Det behöver absolut inte vara slutspelat i landslaget när det är slutspelat i VM, men det är klart att upploppet är här och så många fler mästerskap blir det inte.

Frågan är var de kommer att saknas mest.

Artikelbild

På planen – eller utanför som föredömen och förebilder.

Det kan inte finnas många landslag som tycker så mycket som det här.

Om allt.

Nästan lika ofta som fotboll kan det handla om jämställdhet, om HBTQ-frågor, om allas lika rätt och om vad ni vill. Av någon anledning får landslagsspelare på damsidan ständigt svara på viktiga frågor som manliga diton nästan aldrig behöver göra.

För det har de min allra största respekt.

Jag slås av insikten, att de vågar ta ställning och hur ofta svaren formuleras så bra.

Som när Hedvig Lindahl under tisdagsträffen i lyxorten Deauville fick en fråga om vad hon tyckte om den amerikanska kaxigheten. Det hade varit så lätt att svara att ”äh, de får säga vad de vill och det bryr inte vi oss om”, men målvakten menade tvärtom att vi borde lära oss av ”vi är bäst-mentaliteten” och sa:

"En sådan sak som jantelagen… jag tror inte att den har hjälpt mig i min karriär. Jag brukar säga det till unga spelare som kommer upp att ”här får du säga att du är bäst, om jag säger att du gör något bra säger du ’tack som fan, det gjorde jag bra’”, för vi har svårt att konkurrera ute i världen om vi inte kan stå rakryggade och säga att jag är riktigt bra på det här. Där hjälper inte jantelagen till, där hjälper deras kultur till."

I en tid när många idrottare bara vill fokusera på sin sport hör de här spelarna till undantagen och blir viktiga taleskvinnor för en generation av spelare. För sig själva – och för framtiden. Trots mycket oförtjänt skit och trots att de ofta stångat sig blodiga mot patriarkala mönster när många gubbar på olika nivåer ger fullständigt fan i all fotboll som inte spelas av spelare som har något som dinglar mellan benen.

Och ibland behöver faktiskt inte heller svaren vara så långa för att alla ska förstå. Som en följd av gripandet av franske legendaren Michel Platini fick Kosovare Asllani frågan om hon har förtroende för Fifa och Uefa.

Efter lång tystnad sa hon:

– Får man bara le på den frågan, så gör jag det.

Sa rätt mycket.

Det också.