Det var ett ögonblicks verk och plötsligt blev vägen till EM-slutspelet något krångligare för Sverige. Oavgjort mot Spanien är verkligen inte kattskit, men med tanke på sena kvitteringen kändes det betydligt mer som två förlorade än en vunnen poäng.
Samtidigt kvitterade Norge mot Rumänien och efter 1– 1 i både Solna och Bukarest har egentligen inte så mycket mer hänt än att Spanien nu är EM-klart till hundra procent och att Norge förmodligen är borta. Den stora svenska hjälten blev norske målskytten Alexander Sörloth och jag är övertygad om att även Sverige spelar slutspel nästa år.
Ni behöver inte tro mig, men jag sa redan före avspark att vi inte skulle förlora den här matchen. Det var en för bra chans för att inte ta den. Det är ingen tillfällighet att det här laget under de senaste åren gjort bra resultat mot stora lag som Italien, Nederländerna och Frankrike. De har sina spelare, men Sverige har sitt lag och någon slags förmåga att få ut mer av lite.
Det passar oss. Det är så vi vill ha det. Det är så vi skapar nya minnen.
Hur mycket skit har inte Marcus Berg fått under de senaste åren? Det har sagts att han är alldeles för dålig och att det är fullständigt ofattbart hur Janne Andersson fortsatt att satsa på värmlänningen på topp. Men då har man inte förstått mycket av förbundskaptenens ledarskap och hur han och Peter Wettergren – man ska aldrig underskatta betydelsen av fotbollsfolk från Ödeshög – vill och bygger sina lag.
Just laget är styrkan, med tydliga taktiska direktiv och med tydliga roller vad som ska göras.
Marcus Berg har ju gjort allt det där, men mål har han inte gjort sedan Hedenhös.
Nu gjorde han både mål och en massa nytta och om jag varit förbundskapten – vilket knappast varit någon lysande idé i övrigt – så hade jag haft honom med i mitt lag alla dagar i veckan. Fotboll kommer aldrig vara sporten där laget med de bästa spelarna alltid vinner.
Det sas att Spanien inte är vad Spanien har varit, men med den starten vete sjutton. Det var en virvlande offensiv i oväntat högt tempo och var det något som så långt inte såg ut som det brukar så var det Sverige. Efter runt tio minuter kom det upp 8–103 (!) i lyckade passningar och det hade väl varit en sak om det mesta av det spanska bollinnehavet varit på egen planhalva. Men nu var det i och utanför blågult straffområde som det hände saker och det hade kunnat vara 0–2 nästan direkt.
Det var rent av bara Robin Olsen som såg till att det inte var det.
Målvaktens kvalitet må vara omtvistad i Rom, men i landslagsdress behöver minsann ingen tvivla.
Vi har sett det förut och vi såg det nu igen.
Men blågula krigare visade tillräcklig kraft och inte minst mod för att ta sig ur skyttegravarna, vågade med lysande Kristoffer Olsson i spetsen spela sig ur kniviga situationer och skaffade sig ett antal möjligheter att faktiskt spräcka nollan innan Marcus Berg till slut gjorde det.
En sak till:
Jag hade unnat Janne Andersson en seger efter Zlatan Ibrahimovics onödiga och missriktade pungspark i förra veckan.