Man kan säga mycket om Niklas Persson, övriga i LHC-ledningen och det lagbygge som gjorts, men ingen kan säga att det är fegt. Det krävs både mod och tålamod för att bestämma sig för en linje och sedan så tydligt hålla fast vid den.

Oavsett hur många andra som skriker och tycker och tänker efter annat.

Modigt eller övermodigt? Optimistiskt eller överoptimistiskt?

Det återstår att se.

I en kallhamrad och till och med cynisk elitidrottsvärld tror jag att risken finns. Att Persson & Co, delvis av hänsyn till den ekonomiska verkligheten, tar en kalkylerad risk.

När många andra klubbar valt att satsa en del av de nya tv-pengarna på etablerade och starka nytillskott har LHC satsat på fler oprövade namn som ska ges chansen att växa ut till profiler på högsta nivå. Det är svårt att inte gilla den sympatiska tanken och skulle det fungera är jag den första att applådera.

 

Artikelbild

Kontinuitet, långsiktighet och att verkligen hålla fast vid en linje är framgångsfaktorer. Men utan att äventyra eller kasta bort den tänkta inriktningen måste du för ökad slagkraft här och nu ibland göra tillfälliga avsteg och det var av den anledningen som jag för någon vecka sedan tyckte att Niklas Persson skulle slå en signal till Dick Axelsson.

För att öka skickligheten, för att få in någon mer som kan göra skillnad.

Jag tror ju att LHC över 52 tuffa omgångar behöver det.

”Dick Axelsson? Hur tänkte du där?”, sa Bert Robertsson när vi pratade häromdagen.

Vi diskuterade ett tag, jag tror att han till slut förstod vad jag menade och tränaren hymlade inte med att det fanns delar av Axelssons spel som han gillade. Nu kommer det knappast att hända och i stället landades några dagar senare Axel Ottosson från Färjestads överskottslager. Även han ges chansen att växa i Linköping och måste liksom flera andra göra det.

Om så sker är det kanon och Persson & Co ska högsta beröm för modet. 

Om inte ska han ha kritik.

Det är resultaten som sätter betyget.

 

I bilen upp till Stockholm tänkte jag tanken att ”är det någon gång som LHC ska överraska och slå Djurgården på så är det banne mig i en premiär”.  

I 30 av 60 minuter kändes det också som att det var på gång. Men till slut fanns inte kraften och kvaliteten mot ett bättre lag. Djurgården var något tyngre, något starkare och vi kan här och nu slå fast att det inte kommer att bli lätt att stoppa lagmaskinen på Hovet i vinter heller.

Med det sagt tycker jag inte att LHC gjorde någon svag insats i premiären. Däremot gillade jag hur Bert Robertsson (det var onekligen en något udda syn att se honom i slips och kavaj) delade ut underkänt betyg efteråt.

Det är bra med höga krav och hedersamma förluster är lika otäcka som blodpudding.

Saker behöver rättas till, definitivt är det så och konstigt hade det varit annars, men det är en match avklarad.

51 kvar.

 

Ni vet ju hur premiärer kan vara lika oberäkneliga som tågtidtabeller i snöslask. Första matchen säger väldigt sällan något om hur en säsong ska sluta. Jämfört med stora delar av försäsongen såg LHC ändå mer vuxet, uppoffrande och attackvilligt ut. Kan intensiteten och det hårda jobbet behållas längre i matcherna blir det jobbigt att möta för många lag. 

Bekymret: det kostar på att spela med så mycket energi som krävs och då blir det tufft att orka i 60 minuter i match efter match.

Brynäs, som skrällde i Göteborg, blir ett riktigt bra test på tisdag.