Tommy Jonsson, LHC-tränaren, sa mycket bra när vi för en knapp månad slog oss ned och pratade om det som varit under hösten. Bland annat fastnade jag för det han sa om avsaknaden av viktiga spelare:

– Jag tycker det är skitsnack när man säger att ”äh, det får man inte försvara sig med”. Om inte Broc Little varit viktig skulle vi inte ha värvat honom. Det är klart att det påverkar lagets slagkraft. Jag fattar inte varför man ska vara så rädd för att prata om det.

Nu har LHC bara tagit tre segrar på de tolv senaste matcherna och det är naturligtvis underkänt med råge, även om det blivit poäng i ytterligare några. Jag hörde hur det i C more-studion häromveckan diskuterades hur mycket som avsaknaden Broc Little betytt och experterna Sanny Lindström och Johan Tornberg var eniga om att LHC med amerikanen på isen haft fyra–fem poäng till.

Det tror jag också.

Minst.

Då hade det varit absolut toppkänning.

LÄS MER:Speciell match för Jonsson

SHL är en så jämn serie där så lite skiljer mellan lagen och det betyder så mycket att ha spelare som oftare än andra gör skillnad. Ovannämnde Little är en sådan. Joakim Lindström i Skellefteå en annan. Mattias Tedenby i HV. Jacob Josefsson i Djurgården.

Nu väntar Brynäs på bortaplan och då saknas, utöver Little, Mattias Bäckman, Almen Bibic, James Wright och Daniel Olsson Trkulja. Troligen även Lukas Bengtsson och kanske Jonas Gustavsson. Det tror sjutton att det märks. Sen är det en annan sak att en viss skadefrånvaro hör till och att det är loservarning att använda det som bortförklaring. Däremot kan det vara en förklaring.

Bland det mest fascinerande med idrottens alla klyschor är att nästan alla stämmer så bra. Men det där med att "vi alltid spelar med bästa laget". Njae. Tveksamt, va?

Är det något som talar för att LHC ska lyfta och bli allt vassare i vinter så är det att skadeläget rimligen kommer att förbättras och att känslan är att det finns mer att få ut av ganska många. Så känns det inte med exempelvis serieledande Luleå och några lag till.

LÄS MER:LHC-produkten ska leda Sverige

Nästan varje gång jag sprungit på Tomas Montén under hösten har jag fått känslan av att han velat dra ned förväntningarna inför junior-VM. Skrala turneringsinsatser har inte heller hjälpt till för att tro något annat.

Den trupp som förbundskaptenen presenterade på onsdagen är namnmässigt inte alls lika stark som den som föll tungt i finalen mot Kanada i fjol, även om förstås backtrion Timothy Liljegren, Rasmus Sandin och Erik Brännström betyder rejäl förstärkning. Problemet är forwardssidan där det knappast finns någon som kan jämföras med spetsspelare som Lias Andersson och Elias Pettersson.

Kvartsfinal blir det förstås.

Men blir det mer än så är det bra.