Broberg-Söderhamn vann hemma i sin fortfarande efter fem år fräscha hall med 4-1. Det var en jämn bandymatch där Broberg var bra och stabilt, men där IFK Motala också gjorde ett gott dagsverke. Det var inte alls en dålig prestation.
Men man måste göra mål för att vinna och det gjorde IFK bara sent på en hörna av Albin Bjerkegren, serverad av barndomspolaren Albin Rohlén. Ett enda mål producerades och det räcker inte för att vinna bandymatcher, och det räcker heller inte för att vara med bland de allra bästa lagen.
Jag förstår att IFK grämde sig efteråt, för målchanser fanns det gott om. Spelarna hade sig själva att skylla. Jonas Enander hade ett par stycken chanser som brändes, Melker Westman brände nåt klart läge och framåt saknade måltjuven Philip Florén sitt vanliga sting. Även Albin Rohlén var trubbig. Bollen ville bara inte in, men då ska vi säga att det också finns en motståndare och där mellan stolparna var Brobergs målvakt Max Bergström riktigt bra.
Jussi Aaltonen var tillbaka i IFK Motalas mål och var tät som vanligt, räddade mycket, men han hade en jämbördig kraft på isen i Max Bergström.
Läget för IFK efter 1-4 är att laget måste slå Västerås med fem mål på fredag i sista omgången, samtidigt som Vetlanda och Broberg kryssar. Om inte det blir kryss finns en avlägsen livlina i att Edsbyn förlorar hemma mot Gripen, men då måste IFK vinna sin match och ta in åtta mål på Edsbyn. Ni hör själva att det är ett långskott.
Det blir åttondelsfinal för femte året i rad för IFK, det kan vi räkna med, och där ett ganska ovisst möte i bäst av tre nästa vecka, mot antingen Hammarby eller Sirius. IFK börjar hemma. Öppet mot båda de motståndarna och 50/50 för IFK, vilket det varit i de fyra senaste åttondelarna där IFK slagit ut Vetlanda en gång och Vänersborg en gång, men fallit mot Vetlanda två gånger. Det brukar bara skilja på något mål i mötena.
Det finns dock ljuspunkter i målsumpningseländet. IFK:s ledarstab till exempel. Där hade huvudtränaren Simon Hansson på tisdagen en förbundskapten (Mattias Sjöholm) bredvid sig och en gammal guldtränare (Magnus Brodén) som materialare. När jag såg trion tänkte jag på IFK:s målvaktsuppsättning ett år på 1990-talet, när Dennis Gustafsson var med i A-landslaget, men satt på bänken i IFK där Poppen Pettersson fortfarande var bättre. Vad jag minns gick IFK bra det året.
