För första gången på sex år har det spelats SHL-slutspel i Linköping och det har så klart märkts. I Saab arena där stämningen under de två kvartsfinalerna mot Skellefteå var bland det bättre jag upplevt i det här yrket.
För en luttrad murvel är det inte ofta det är gåshud på läktarplats, men nu var det nära. Som om ishockeyn och de sköna slutspelsfesterna kommit tillbaka till Linköping. Samtidigt kommer jag inte ifrån känslan att det under de senaste veckorna borde ha synts mer på andra ställen och inte minst på stan.
Har vi haft fest, eller?
Det var fullsatt i Saaben två gånger om i förra veckan (16 380 åskådare!) och galet drag. På många håll snackas det ishockey på ett sätt som det var länge sen vi var med om. Men det är inte givet att det säljer sig själv och hur mycket har gjorts för att höja temperaturen ytterligare?
Jag såg knappt ett spår.
Över hela stan borde ha synts vad som pågick. På flaggor, på affischer, på ljustavlor, på banderoller och på skärmar vid de större infarterna. Varför gjorde inte kommunen något för att visa att idrotten är viktig? Varför utan att subventionera med en massa skattekronor visa mer stolthet över LHC och övriga klubbar? Varför tog inte fler företag vara på tillfället och körde kampanjer med slutspelspriser?
Köp två och betala för en under slutspelet. Passa på, halva priset så länge LHC (eller något annat lag) spelar.
Välkomna till slutspelsstaden Linköping.
Typ så.
Det här handlar inte bara om LHC-herrarna utan också om damerna, om LVC i volleyboll och om Libk i innebandy. Det var kul så länge det varade, men tog slut alldeles för snabbt den här gången. Lagidrotten i Linköping är tyvärr inte vad den var för några år sedan och de tre sistnämnda lagen behöver fundera över vad som gått snett när det inte levts upp till egna och andras förväntningar.
Naturligtvis är det också klubbarnas ansvar att få till marknadsföringen. Främst LHC har tagit sjumilakliv när det gäller arbetet på sociala medier, men även här finns utrymme för förbättring med mer samarbete och kommunikation. Det går så klart att skylla på ovanan – det var så länge sen sist – men om ett år förväntar jag mig ett Linköping verkligen klätt i slutspelsdräkt.
Har vi fest och en idrott att vara stolta över ska det banne mig märkas.