Flyttlasset går inom kort och vardagen kommer plötsligt att bytas mot en annan än den som Sandra har vant sig med i Linköping under sin uppväxt.
– Att flytta hemifrån, och lämna allt, är alltid ett stort steg att ta. Men jag tycker verkligen att det är värt det. Om det inte skulle gå som jag tänkt så vet jag att alltid kan flytta hem igen. Medan det tvärtom skulle vara väldigt svårt att flytta dit, om jag redan valt ett gymnasium i Linköping först.
En fågel kvittrar till vid parkbänken utanför hemmahallen, Sporthallen, där vi satt oss ned.
Sandra är pratglad och redan från början av intervjun märks en målmedvetenhet som lyser igenom.
– Det har alltid varit en självklarhet för mig att jag vill testa på det här. Jag har stora förhoppningar om att få komma igång ännu mer med träningen, även den fysiska, och börja fokusera på specifika saker. Mer landslagsförberedande helt enkelt. Tittar du på landslaget så är det de som har gått i Nässjö som är i toppen idag.
– Nu kommer det hela tiden att finnas en tränare på plats när vi tränar inom skoltid som hjälper till med övningar, grundteknik och vad man behöver göra bättre. Sedan kommer vi också att ha tider utanför skolan där man kan stå och slå och träna på sina egna grejer.
Hela Sandras bowlingresa tog sin början på en kompis barnkalas i Sporthallen.
– Jag har spelat sedan jag var åtta år och det var nånstans efter det kalaset som jag slutade med fotbollen, som inte riktigt passade mig, och bara började med bowling. Jag skulle definitivt säga att jag började på botten och har jobbat mig uppåt. Från början märkte jag inte att jag var bra på det, utan tyckte bara att det var kul att spela.
Sedan växte intresset, träningstimmarna blev mångdubbelt fler och redan ifjol fick hon chansen att spela junior-EM i Holland som yngsta tjej i hela laget. Hemma i Linköping har det varit få träningskamrater i samma nivå och ålder vilket enligt Sandra haft både för- och nackdelar.
– Runt min ålder är vi kanske fem stycken som kör, så vi har blivit väldigt samspelta allihopa. Framför allt är det jag och Joel (Lothigius) som åkt Sverige runt med föräldrarna och tävlat tillsammans. Vi pratar om allt, bokstavligen. Det blir verkligen aldrig den stela tystnaden.
Nästa stora målsättning för Sandra är att etablera sig i senioreliten och till att börja med kvala in till SM-finalen.
– Jag sitter på en SM-titel på juniorsidan, och om det går bra så kan det vara möjligt redan inom ett år. Jag var bara sju poäng ifrån att kvala in senast och steget är inte så långt som jag ibland kanske föreställer mig. Man är ofta lite bättre än vad man själv tror.
En stor omställning med den ökande nivån på tävlandet har varit allt som skett vid sidan om banan under serierna.
– Det kan sitta folk precis bakom en som skriker och hejar på andra. Då ska du ändå klara av att fokusera. Därför brukar jag ibland distrahera mig själv med musik när jag tränar, säger Sandra.
Och avslutar:
– Den mentala biten blir viktigare ju högre upp du kommer. Det finns vissa som är duktiga, men som lägger av direkt när det går lite dåligt. Då går det inte att nå den absoluta toppen. Humöret måste vara med även när det går sämre. Jag kan också tjura ihop ett tag efteråt, men jag skulle ändå säga att fokuset är en av mina största styrkor.
