Det säger Peter Lundblad innan sätter sig ned på en stol, och tar sig lite för ryggslutet. Han föredrar att sjunga sittande. Och han är den första som tar kontakt med oss i den lilla lokalen i Missionskyrkan på Drottninggatan i Linköping.

Sten Johansson är också en av körens medlemmar:

– Jag bodde i Arboga ett tag. Då sökte jag mig till en kör, för jag ville träffa folk. Men de skulle bara värma upp med ”Vi gå över daggstänkta berg”. Den gillar jag inte. Det här är mycket bättre, skrattar han.

Artikelbild

| Peter Lundblad trivs med att sjunga, om han får sitta ner på en stol.

Sångerskan Lana Brunell river i gång varje sångtillfälle med ”Oh when the saints”. Och inne i kören hörs både stämsång och ett skönt inskjutet ”... go marching in”. Det svänger ordentligt. Tillsammans med Stadsmissionens behandlingspedagog Peter Magnuson (som spelar piano) startade hon kören Våga & Vinn för cirka ett halvår sedan. Idén kom vid ett av hennes återkommande uppträdanden på Stadsmissionen på julafton.

– När jag sjöng låten "Det lilla ljus jag har" så uppstod spontansång bland åhörarna, och det kom som en blixt från klar himmel. Jag slängde ut frågan i mikrofonen om vi inte skulle starta en kör och gästerna ropade "Jaaa!".

Stadsmissionen arbetar med att hjälpa och stödja utsatta personer. Grundidén i verksamheten ska vara att skänka mänsklig värme, kunskap och förståelse i mötet med varje människa. I kören sjunger just nu ett tiotal personer som alla är besökare på Stadsmissionen. Några berättar att de för länge, länge sedan sjöng i skolkören eller något annat sammanhang.

– Men de flesta säger att de inte fick vara med i kören för musikläraren, säger Lana Brunell.

Artikelbild

| Peter Magnuson från Stadsmissinoen och sångerskan Lana Brunell startade kören Våga & vinn.

Flera hade nog aldrig tänkt sig att de en gång skulle stå i en kör i Missionskyrkan och sjunga julpsalmer.

”Oss är en frälsare föö-ödd”, sjunger Helene Liljegren-Gustafsson. Hon klagar lite på att "Stilla natt" går lite lågt på sluttampen – något som de allra flesta nog kan känna igen.

Artikelbild

| 52-årige George lyser upp när han får sjunga.

– Det gick bra, säger Jonas Johansson och klappar henne på axeln.

Peter och Lana både ger och får mycket kärlek. Det blir kramar till alla både före och efter övningen. Förtroendet för körledarna känns tydligt. Kanske bygger det på en ömsesidig respekt. Lana berättar att hon bär med sig en övertygelse:

Artikelbild

| Peter Lundblad trivs med att sjunga, om han får sitta ner på en stol.

– Grejen är att alla kan sjunga. Det låter inte alltid rent. Men alla har en röst och då kan man sjunga. Jag ser också hur det här påverkar medlemmarna i kören. Många kom hit och var jätteblyga och kritiska. Någon satte sig en bit ifrån första gången och ville bara titta lite. Nu umgås de, pratar om musiken med varandra och med oss. Och de är så glada när de går här ifrån. För mig är musik terapi. Jag tror att det gäller alla, säger hon.

Solosången i verserna till ”Decembernatt” (Halleluja) får 52-åriga George ta hand om. En reslig karl med stort grått skägg, och starkt röstläge.

Artikelbild

| Helene Liljegren-Gustafsson och Jonas Johansson sjunger.

Varför går du hit och sjunger?

– Det bryter av från allt. Det är något annat att tänka på. Man kanske kan dämpa sin ångest lite över julklappar man borde köpa, säger han.

Artikelbild

| Sångerksan Lana Brunell leder kören.

På Stadsfesten i somras höll de sin första konsert för Linköpingsborna, på Hospitalstorget.

– Nervöst. Otroligt nervöst, summerar Peter Lundblad. Jag hade aldrig gjort något liknande förut. Jag tränar och lyfter skrot annars. Därför har jag lite ont i ryggen. Det är liksom min grej. Men det har ju faktiskt inte ett dugg med körsång att göra, säger han och drar lite på munnen.

Artikelbild

| Sångerksan Lana Brunell leder kören.

Och snart är det dags att synas igen. Jullåtarna som de tränar på är till konserten på julafton, som Lana Brunell och jazzpianisten Bruno Andersson håller på Stadsmissionen varje år. Och till ytterligare en konsert för allmänheten där datumet inte är spikat än.