”Ligger snaran kvar i sovrummet?” frågade Sigrid när hon ringde till polisen inför sitt besök i sonen Fredriks lägenhet, för att ta vara på hans saker. Hela hans materiella liv.

”Om det var en erfaren patrull som hämtade honom så gör den inte det. Om det var en oerfaren patrull kan det hända att den ligger kvar”, fick hon till svar.

Vi sitter i hörnet av en hotellobby i Linköping. Det är sensommarkväll och just den här dagen bjuder receptionen på kaffe och äppelpaj med vaniljsås.

Artikelbild

| Sigrid var orolig inför besöket i sonens lägenhet. ”Men det kändes ganska bra att vara där, trots allt. Hans doft fanns liksom kvar, inbillade jag mig i alla fall”.

Sigrid är hitrest med tåg och har väninnan Maria med sig.

Hon förlorade sin son för bara sex veckor sedan. Han hängde sig i sin egen lägenhet.

Sigrid har själv tagit kontakt och vill berätta. Inte för att det lindrar sorgen, än mindre ger henne Fredrik tillbaka, men för att lyfta ett tabubelagt ämne. Självmord. Hon säger att livet är som en ond dröm och att hennes tårar är slut.

När vi ses kommer hon direkt från sonens lägenhet.

Artikelbild

| Vad mer hade hon kunnat göra? Alla frågor lämnar henne ingen ro.

– Min väninna fick gå in först, jag vågade inte. Men snaran var borta.

Att förlora sitt barn är outhärdligt tungt. Lägg därtill att det var genom självmord. Addera det faktum att väldigt få vänner och bekanta har hört av sig till Sigrid. Kanske för att det i dödsannonsen framgick att det handlade om självmord.

Artikelbild

| Sigrids rosenhjärta som vilade på Fredriks kista och grav.

– De är väl rädda, kan jag tänka. Vet inte vad de ska säga eller hur de ska hantera min sorg. Men för mig blir det sten på börda, som förstärker min utsatthet och ensamhetskänsla, säger Sigrid.

Hon är inte bitter, det ligger inte för denna i grunden starka kvinna som under hela sitt 40-åriga yrkesliv var verksam som lärare i Linköping, innan hon vid pensioneringen återvände till födelsestaden söderut.

Artikelbild

Som alltid älskat barn och ungdomar, en egenskap som gick i arv till sonen.

Vem var han, Fredrik? Hur kunde det ske? Varför?

Artikelbild

– Jag och hans pappa skilde oss när Fredrik var liten och han växte upp hos mig. Jag skulle beteckna det som en ”normal” barn- och ungdomstid. Visst hade vi våra bataljer, vilka barn och föräldrar har inte det, men vi har alltid haft en öppen relation. Snackat mycket.

Fredrik åkte mycket skateboard under tonårstiden, gillade musik, film och fotografering. Och så var han väldigt förtjust i djur.

Artikelbild

Med i Sigrids väska ligger några saker som hon lite planlöst och i all hast tog med sig från lägenheten. Dit hör en liten urna med askan efter Fredriks katt Mysan. Hon var högt älskad och blev 19 år.

Efter gymnasiet var han skoltrött, tog ett sabbatsår och började jobba med barn istället. Han gick fritidspedagogutbildningen och blev elevassistent. Träffade en tjej och de flyttade ihop. I samband med att relationen tog slut gjorde Fredrik sitt första självmordsförsök.

– Efter det var han aldrig riktigt glad. Som om det alltid vilade en ledsenhet över honom. Och skör, ja, han blev skör.

2017 tog Fredrik studieledigt från jobbet och började plugga beteendevetenskap. Han och Sigrid pratades vid flera gånger i veckan. Han sa att han kände sig ensam och längtade efter egna barn.

Efter utbildningen hände något som Sigrid inte kan sätta fingret på.

– Något fick honom att börja grubbla mycket över sitt eget mående. Han blev deprimerad och fick ångest.

Han besökte en kurator, men det var först under sista halvåret i livet som han var patient på ett offentligt finansierat vårdbolag där han fick antidepressiv medicin utskriven.

I juni i år dog Sigrids mamma. Fredrik stod sin mormor nära, tog det hårt, och förmådde inte på egen hand ta sig ned till begravningen, så Sigrid hämtade honom i Linköping.

– Vid kistan sa han något fasansfullt till mig. ”Först var det du och jag och mormor som stod runt morfars kista. Nu är det du och jag som står vid mormors kista. Nästa gång är det du som står ensam vid min, mamma”.

Tårarna rinner utför Sigrids kinder och väninnan lägger sin hand över hennes.

Tårarna är långt ifrån slut.

En gastkramande oro slog rot i Sigrid och hon följde med Fredrik upp till Linköping och stannade en vecka.

Hon ringde vårdbolaget för att förvissa sig om att de kände till hans tidigare självmordsförsök.

Varje gång hon frågade hur han verkligen mådde fick hon samma, lite irriterade, svar: ”oroa dig inte, mamma”.

– Hur mycket man än värnar sitt barn så finns det gränser för hur mycket man kan tränga sig på en vuxen människa. Det var en balansgång.

På kvällen den 11 juli ringde Fredrik sin mamma, grät och berättade att han hade gått längs banvallen i Ryd, men att Banverket satt upp ett tre meter högt staket som inte gick att ta sig över.

– Jag ringde polisen som ringde Fredrik, men utan någon mer åtgärd. Han var vansinnig på mig.

– Två dagar senare, på lördagen, läste jag Corren på nätet och fick se en notis om en lägenhetsbrand. Jag visste att det var Fredriks. Och det var det. Elden tog sig aldrig. Men rökutvecklingen gjorde att automatlarmet gick och Fredriks liv kunde räddas.

Polisen körde honom till psykakuten.

– Han lät som en mycket liten pojke när jag ringde honom. Jag frågade polisen om han berättat avsikten med branden, att ta sitt liv, och fick svaret ”ja, han säger det”.

På måndagen skrevs han ut från psyk.

Nu började Sigrid och Fredrik att prata i telefonen fyra–fem gånger per dag. Allt möjligt kom upp. Barndomsminnen, flickvänner, barnlängtan.

Den 21 juli svarade han inte och Sigrid ringde polisen.

– På kvällen ringde det på min dörr och utanför stod två poliser. Jag visste vad det handlade om. De sa ”vi beklagar, men vi har funnit din son avliden” och jag hörde mig själv svara ”nu har han fått ro”.

Fredrik hade hängt sig i sitt sovrum.

Tårarna svämmar över, fyller hennes ögon och rinner nedför kinderna. Igen.

– Jag vet inte hur mycket han själv gav uttryck för i sina samtal med vårdgivaren. Läste de mellan raderna? Med anledning av hans tidigare självmordsförsök, pressade de honom om hans eventuella tankar kring att försöka igen?

Hade Fredriks självmord kunnat förhindras? Klart är att han var en högriskpatient. Man, över 40, ensamstående och med den högsta riskfaktorn alla kategorier: tidigare självmordsförsök.

Frågorna lämnar henne ingen ro. Varför såg han ingen annan utväg? Hur gick hans tankar? Vad mer hade hon kunnat göra för sin son?

Sigrids oro för första besöket i Fredriks lägenhet är stillad.

– Det kändes ganska bra att vara där, trots allt. Hans doft fanns liksom kvar, inbillade jag mig i alla fall.

Fredrik blev 44 år.