Elin Mether har utsatts för våldtäkt tre gånger. "Förövarna vann inte, det gjorde jag."
2013 sätts de sista höga "självmordsstaketen" upp längs Västerbron i Stockholm. Fram tills dess har länken mellan Södermalm och Kungsholmen, med sina 30 höjdmeter och 115 centimeter höga staket, varit en av de platser i Sverige där flest människor begått självmord.
Men när Elin Mether står på bron, strax efter att hon utsatts för sitt livs tredje våldtäkt, är det inte något nytt, högt staket som till slut hindrar henne från att hoppa. Det är i stället den där känslan långt inne i kroppen som säger att det här inte är rätt. Den där känslan som säger att de andra inte ska få vinna. Den där känslan som viskar att det finns anledningar kvar att leva för.
Nej, hon ska inte hoppa. Inte den här gången heller. Hon tar upp telefonen och ringer sin mamma i stället. Gråter först i telefonen, senare i sin mammas famn.
***
Första tillfället. En hemmafest, en cider som lämnas obevakad på soffbordet under ett toalettbesök. Efter det suddiga minnen och en lealös kropp, oförmögen att göra motstånd. En röst för sluddrig för att kunna säga nej eller ropa på hjälp.
Andra tillfället. En dejt som spårar ur. Det som börjar som en något frivilligt övergår till något annat. Mannen är för stor för att Elin ska kunna ta sig loss och ju mer hon sprattlar med kroppen desto mer hårdhänt blir han. Hon resonerar med sig själv, överlägger snabbt alternativen och kommer fram till att det säkraste är att låta honom bli klar. Hon slutar röra sig.
Efteråt, i hissen på väg ner och bort från brottsplatsen, lägger hon märke till sin spegelbild. Hon känner knappt igen sig själv. Mascaran är utsmetad och hela kroppen skakar.
Tredje tillfället. Hjärnan vill inte komma ihåg. Den stänger av när hon försöker tänka på vad det var som hände. Men av märkena på insidan av låren förstår Elin att han bänt isär hennes ben. Han, som hon dejtat ett tag och börjat bli kär i, har varit så våldsam att hon nu, flera dagar senare måste använda bedövningskräm i underlivet för att kunna sitta upprätt.
***
Tre våldtäkter, två anmälningar, noll fällande domar. Så ser siffrorna ut över de brott som Elin utsatts för.
Ingen av de två polisanmälningarna ledde till åtal. Elins ord, och skadorna på hennes kropp var inte bevis nog. Ord står mot ord, menade de båda åklagarna.
– Jag vet att jag ringde upp åklagaren när denne lagt ner utredningen kring den andra våldtäkten. Jag ville veta varför hon tagit det beslutet och fick till svar att det jag varit med om inte varit en våldtäkt, utan att det var frivilligt sex. Det var en fruktansvärd förnedring att höra de orden.
När Elin anmälde visste hon båda gångerna att hon hade statistiken emot sig. Majoriteten av Sveriges våldtäktsmän får aldrig en dom på sig. Det är fakta. Ändå kändes det som ett samhälleligt svek när det stod klart att hennes förövare aldrig skulle få något straff för att ha rivit sönder delar av Elins liv. Delar som aldrig riktigt skulle gå att limma ihop igen.
– Men jag har aldrig ångrat att jag anmälde. Att jag gjorde det innebar att jag fick hjälp på annat sätt. Jag kom i kontakt med kuratorer och psykologer. Jag fick professionell hjälp med att bearbeta det jag varit med om. Det går inte att bearbeta det här själv.
Det är vanligt att personer som blivit våldtagna skyller brottet på sig själv. Elin har fått hjälp att komma över de skuldkänslor som uppstått efter våldtäkterna.
– Jag skyllde allt på mig själv, alltid. Hur kunde jag ställa ifrån mig cidern den där första gången? Varför gick jag hem till den där dejten? Det har krävts jättemycket arbete för att få bort de tankarna. Men min familj har alltid varit väldigt stöttande i det här, speciellt min mamma. Min man är också ett jättestort stöd. Han har alltid min rygg. Han ser det som ett stort förtroende, att jag vill vara med honom.
***
– Berätta om äckelheten du pratar om. Hur känns den?
Frågan ställs av Elins mamma. Hon som alltid funnits där, hon som är tryggheten personifierad. Under de tårfyllda timmarna, dagarna, veckorna, har hon hört sin egen dotter prata om att denne känner sig äcklig. Det är svårt att förstå vad dottern menar med det och därför ställer hon nu den raka frågan. Svaret hon får är minst lika rakt.
– Det känns som att han har tagit sitt bajs och kletat ner precis hela mig med det. Och hur mycket jag än duschar så försvinner det inte.
***
Det spelar ingen roll hur mycket terapi man går i. Vissa saker försvinner aldrig. Trots att det gått många år sedan hon utsattes för våldtäkterna har Elin fortfarande svårt för att bära högklackat. Flyktinstinkten har slagit rot så djupt inne i henne att hon föredrar skor som går att springa i. Hon klarar inte heller av när någon dyker upp bakom henne.
– Jag kommer ihåg när jag nyss hade träffat min man. Han kom bakom mig en dag och kramade om mig. Då handlade jag på ren instinkt. Jag knuffade bort honom och måttade ett slag mot honom.
"Jag har ju tagit tillbaka mitt liv, jag lever precis det liv som jag vill leva", säger Elin Mether.
Efter den sista våldtäkten kunde hon inte vistas ensam i samma rum som en man. Hon fick obehagskänslor av att se sina egna bröder.
– Där i början fick jag öva på att prata med en manlig vän när han stod i ett annat rum. Jag ville inte att någon skulle komma nära mig.
Elin säger själv att hon mår bra i dag. Hon är gift sedan flera år och har ett jobb inom socialtjästen som hon trivs med. Hon skrattar ofta, är sällan tystlåten. Hon berättar att hon inte längre tänker på våldtäkterna varje dag, att hon lyckats ta sig vidare, till sist.
– Jag har en ryggsäck av trauman att bära, och den kommer jag alltid få ha på mig. Nu har jag ett liv jag gillar, men jag kommer aldrig kunna lita på människor på samma sätt igen.
***
Förbjuden tanke nummer ett: Skulle fåglar börja äta från en kropp om man hängde upp den i ett träd? Förbjuden tanke nummer två: Skulle man kunna lägga fiskrens runt personens ögon för att få fåglarna att äta just där?
Funderingar på hämnd har upptagit Elins hjärna många gånger. Speciellt i början, när allt var så obearbetat. Männen som våldtog henne skadade henne för alltid men gick själva fria. Samhället ifrågasatte henne, inte förövarna. Var finns rättvisan i det?
Men ju fler dagar, veckor och år som läggs mellan Elin och det hon utsattes för, ju mer har hennes tankar kommit att omformas. I dag har hon förstått att den största hämnden redan är utförd.
– Jag har ju tagit tillbaka mitt liv, jag lever precis det liv som jag vill leva. Förövarna vann inte, det gjorde jag.
"Nu har jag ett liv jag gillar", säger Elin Mether.
