– Tjena kompis, du ska åka med mig idag!
Med vana, snabba händer spänner Jonas Johansson fast rullstolen. I 13 år har han kört taxi, de senaste sju som förare inom färdtjänsten via Vikbolands taxi – ett av de företag som vann upphandlingen inom färdtjänsten med Östgötatrafiken. Han älskar sitt jobb. Vill inte byta ut det mot något annat. Samtidigt är han bekymrad. Hans bransch har stora problem. Brist på förare, korta körtider och ett stelbent system med förseningar som följd.
– Våra kunder, som ofta redan är en utsatt grupp, har all rätt i världen att kräva en fungerande färdtjänst.
Jonas svänger in framför ett hus för att hämta upp Carolina Karlsson. Hon märker att turerna har blivit längre och att vissa chaufförer är stressade. Som följd blir de ovarsamma med hennes rullstol.
– Då får jag ont i kroppen, säger hon.
Problem inom färdtjänsten är inget nytt, det vet framförallt de som använder den. Förarbristen är det största problemet. Ett annat, enligt Jonas och hans kollegor, är att körtiderna ofta är för korta.
– Östgötatrafikens beräkningar tar ingen hänsyn till trafikolyckor eller vägarbeten.
Ett annat problem är tiden för på- och avstigning, som ofta läggs i slutet av slingan. Det innebär att "tidpotten" för att rulla in och spänna fast rullstolen läggs senare, vilket gör att det i systemet ser ut som att föraren är försenad. Vid 20 minuters försening skickas en vitesremiss till taxibolagen från Östgötatrafiken. Då får föraren chans att förklara varför han eller hon blev sen. Ibland godkänns förklaringen, ibland får företaget betala strax över tusen kronor i vite. Något som stressar många förare.
– Man är rädd för att man snart kostar företaget för mycket pengar.
Jonas förstår att Östgötatrafiken måste ha ett system för att skattepengarna används effektivt, men menar att det med dagens förarbrist blir orättvist. Flera fordon används inte eftersom det inte finns tillräckligt med förare.
– Vi som är ute och kör får försöka "städa upp" för de fordon som teoretiskt sett finns, men som inte är ute och kör på vägarna. Jag tycker att Östgötatrafiken skulle kunna strunta i vitesremisserna under tiden det är så här.
Själv blir Jonas sällan varken försenad eller stressad. Hans erfarenhet gör att det är enklare att behålla lugnet. Linköpings vägnät är inpräntad i hans hjärnbark. Tyst räknar han ut antal rödljus på sträckan, eventuella köer och väljer sedan den väg som tar kortast tid. De erfarna förarna kör aldrig med GPS.
– GPS:en är anpassad efter en privat bilist och visar inte de vägar som vi inom kollektivtrafiken får ta.
Jonas menar att för förarna med lång erfarenhet fungerar körtiderna oftast hyfsat. Nya förare, utan samma lokalkännedom, får däremot svårt att hinna med.
– Problemet är att färdtjänsten är planerade utefter de 20-tal mest erfarna förarna i Östergötland. Men hur ska nyanställda hinna med? Hade jag kommit ny in i branschen i dag hade jag dragit härifrån fort som tusan.
Flaggar förarna i god tid för Östgötatrafiken att deras körschema för dagen är ohållbart kan körtiden ändras så att chauffören får mer tid. Men det bygger på att förarna redan på morgonen kan beräkna tiderna mellan varje kund – något som även det kräver erfarenhet och lokalkännedom.
På Tornby blir Inger Dahlquist upphämtad. I hela sitt liv har hon haft färdtjänst. Bristande lokalkännedom hos chaufförerna stressar henne.
– Jag får själv sitta och säga "sväng här", "byt fil". Tänk de som inte kan prata. I dag måste man vara frisk för att åka färdtjänst, säger hon.
Lösningen på färdtjänstens problem är samarbete, enligt Jonas. Han är själv utbildningsansvarig på företaget och sitter med när Vikbolands taxi har kvalitetsmöten med Östgötatrafiken. Han önskar att anställda från Östgötatrafiken skulle få komma och vara med en dag hos taxibolagen – och vice versa.
– Men ingen vill betala för det. Så länge vi inte förstår varandras arbeten kommer vi inte närmare varandra.
På Gymnasiesärskolan har Harry Hellqvist precis slutat sin skoldag. Han skiner upp när han ser Jonas och börjar klappa händerna.
Harrys glädje, och andra kunders vänlighet, är Jonas bränsle.
– Vissa av mina kunder kan inte prata. Men glimten i deras ögon avslöjar att de är glada att se mig. Den glimten gör att jag, trots alla problem, älskar mitt jobb.
