I en hotellsvit på Östermalm samlas den innersta kretsen för Dumpen ofta för att planera sin verksamhet. Här syns samtalsterapeuten Stella Rosenqvist, ansvariga utgivaren Sara Nilsson, kassören Åsa Broing och anhörigstödet Annelie Wessman. Totalt är det uppemot 100 personer som i olika utsträckning har en roll i Dumpen, men det är få som syns utåt.
Två fall i Linköping, två i Norrköping, ett i Mjölby, Kisa, Vikbolandet. Östergötland är inte undantaget när det kommer till män som söker barn i sexuella syften som hängts ut offentligt på sajten Dumpen. De östgötska männen som publicerats med bild följer modellen likt övriga dryga 230 stycken: potentiellt farliga och manipulerande män som ibland letar efter barn att klä i små raffset, våldta och höra skrika.
Det är småbarnspappor, företagare, poliser och skolpersonal – män som ser "vanliga" ut men har avvikande sexuella beteenden.
Det är också män som i kommentarsfält döms som världens avskum ej värda att leva och som sätts i kontrast till oskyldiga barn som utnyttjas.
"Han skulle kläs av naken, få snoppen avskuren och ett rep om halsen och hängas i en lyktstolpe, där skulle han få hänga medans allmänheten får spotta på honom", skriver en påhejare på sidan.
Dumpen vill att läsaren ska välja sida.
Få skulle försvara det vidriga brott som de uthängda personerna påstås ha för avsikt att genomföra om det hade varit ett verkligt barn som dykt upp, men debatten om Dumpens arbetsmetoder är infekterad.
För vissa är de så kallade "pedofiljägarna" heroiska, för andra oetiska publicister.
– Vi är barnrättsaktivister, inte pedofiljägare. Vi lägger mer tid på de utsatta än på pedofilerna, säger ansvariga utgivaren Sara Nilsson som frontar rörelsen tillsammans med stjärnhöjdhopparen Patrik Sjöberg.
Sara Nilsson, som precis som Sjöberg själv utsatts för övergrepp i yngre år, beskriver startskottet för verksamheten som en "kupp" för att få uppmärksamhet till ämnet.
– Det är en jävla kakafoni om det här med brottsprovokation, men det handlar inte om det. Vi skriver aldrig ”Hej, jag heter Pia och är 13 år, vill du köpa ett avsug?”, vi skriver bara ”Hej, jag heter Pia och är 13 år”. Det vi gör är bevisprovokation, det är skillnad.
Männen, för det är oftast män, begår inte ett brott genom att ha kontakt med Dumpens "barn", då barnen inte existerar på riktigt. Det finns helt enkelt inga målsägare. I Sverige är det inte heller olagligt att ta kontakt med barn i sexuellt syfte och det är på den punkten som sajten vill se en förändrad lagstiftning.
Patrik Sjöberg startade upp Dumpen.se tillsammans med Sara Nilsson som en "kupp" för att väcka uppmärksamhet kring barn som utsätts för sexuella övergrepp. Idag har sajtens Facebooksida uppemot 170 000 medlemmar.
De flesta känner vid det här laget till upplägget: så kallade "fiskare" utger sig för att vara barn på forum som Snapchat, KIK eller Darknet. Män föreslår sexuella möten, skickar bilder på sitt kön och berättar vad de vill göra med barnen om de ses. Männen, som av Dumpen kallas för "gäddor", konfronteras, filmas och publiceras med ocensurerade bilder på både ansikte och kön.
– Så länge de inte är publicerade så fortsätter det. När de är publicerade så blir det en käftsmäll så att de i alla fall blir förlamade i ett år, kanske två. Men det räcker inte med det svenska ”ajabaja-fingret” för att backa, säger Sara Nilsson.
"Förut möttes jag av frågor från de som gick på gymnasiet ”Ska jag ha sex eller inte”, sista åren handlar det om ”Nu när jag har sex, måste jag ställa upp på det här och det här?". Allt har blivit grövre, säger samtalsterapeuten Stella Rosenqvist. Hon har kontakt med personer som utsatts för övergrepp eller är anhörig till offer.
När vi ses på ett hotell i Stockholm i maj, är den så kallade innersta kretsen glada. Det senaste dygnet har mängder med nya medlemmar anslutit sig och kassören Åsa Broing gläds åt tillskottet. Arbetet de gör drivs av medlemsavgifter och gåvor.
Det har gått två år sen Dumpen startade, men intresset för dem har inte slagit av på takten, snarare tvärtom. I stora publiceringar uppmärksammade Dagens nyheter och Expressen nyligen deras arbete på nytt och det pratas om en kommande TV-dokumentär.
I fokus står ständigt det kontroversiella arbetssättet och publiceringarnas effekter, men numer lyfts också en roll som en mäktig opinionsbildare och en mer debatterande än hetsande sida. Frågan att kriminalisera uppsökande av barn i sexuellt syfte har nått maktens korridorer och plockats upp av Sverigedemokraterna och Moderaterna.
Men Sara Nilsson är långt ifrån nöjd. Enligt henne blir debatten om vad Dumpen är sned när fokus så ofta vandrar bort från de utsatta barnen.
– Därför är det en enorm besvikelse när det fortsätter att diskuteras självmord hos de vi konfronterar. Man pratar om förövarnas barn, men inte de våldtagna.
Hon syftar på två uppmärksammade fall där män i samband med kontakt med sajten valt att avsluta sina liv.
Hur resonerar ni kring er roll i de fallen?
– Självmord är flera gånger vanligare bland utsatta barn. Vi kämpar för att hålla överlevare vid liv. De här förövarna skapar självmord.
Så då gör det ingenting om en förövare också tar sitt liv?
– Nej, så är det inte. Alla dödsfall är tragiska, men samtidigt kan vi inte låta de här personerna hållas och skapa självmord hos helt oskyldiga barn. Det här är vuxna personer som har fattat beslut att förgripa sig på barn eller att avsluta sitt liv, inte vi. Vi var beredda på att det skulle kunna ske, men sen är det ofta flera faktorer som spelar in för att avsluta sitt liv, något blir droppen, säger Sara Nilsson.
– Jag har levt med en våldsam man som hotade att ta sitt liv om jag lämnade honom. Till slut så lämnade jag honom och han hotade ännu en gång. Då sa jag till honom att han faktiskt fick göra det – och det gjorde han. Jag hittade honom hängandes. Det är så livet ser ut.
Påverkar risken om självmord er syn på publiceringarna?
– Nej, vi vet ju vad de här personerna skapar. Vi ser det vi gör som en bromskloss, att vi sätter en pinne i hjulet för dem.
Barnrättsprofilen Maria Dufva har på nära håll sett vad Dumpens exponeringar har fått för konsekvenser på skolor hon besökt. Hon är kritisk till uthängningarna. "Det är ju på grund av att rättsväsendet inte funkar som det blir såhär. Polisen kan inte ligga och spana på alla sajter, det finns inte resurser till det. Kanske kan AI lösa det åt oss i framtiden", säger hon.
Den östgötska profilen Maria Dufva, som i flera år föreläst om övergrepp mot barn och barns liv på nätet, är starkt kritisk till uthängningarnas konsekvenser för den som exponeras och deras anhöriga.
Hon har besökt skolor med förtvivlade elever vars föräldrar har blivit uthängda.
– Det som är problematiskt är att skiten skvätter på alla andra också, även oskyldiga. Det är aggressivt och sensationellt och har ett barn på en berörd ort hittat de vidriga filmerna via Tiktok, så har snart alla det. Jag förstår Dumpens syfte, men jag kan inte vara med på att ändamålet helgar alla medel. Dumpens arbete kan inte legitimera uthängningar så att barn till de som gjort det här ska drabbas så till den milda grad att de inte ens kan gå till skolan, säger hon.
Det allra bästa vore om barn istället skulle våga berätta om övergrepp så att förövare döms, menar Maria Dufva, men hon är medveten om att det inte är så verkligheten ser ut.
– Tyvärr är det så, men jag undrar om Dumpens arbete ökar sannolikheten att man berättar – eller ökar Dumpen jakten och hetsen? Och bidrar Dumpen till att fler med brottslig sexualitet söker hjälp? Om de verkligen hade velat göra gott, hade de kunnat göra samma arbete utan den offentliga uthängningen. Det ska inte behöva vara såhär för att kunna sätta dit sexualbrottslingar.
Dumpen menar att ingen skulle lyssna då.
– Jag förstår att det inte skulle vara samma sensation då, men de här världarna måste ju kunna mötas nånstans. Brytningspunkten som finns nu mellan att göra gott och sensation tycker jag blir grisig och aggressiv – för vilka brott ska man göra så till slut, var ska gränsen dras?
"Nej, jag tvivlar inte på det vi gör eftersom det inte finns några alternativa metoder. Men man måste rannsaka sig själv varje dag", säger Sara Nilsson, som frontar Dumpen.se tillsammans med Patrik Sjöberg.
Dumpens utgivare säger sig förstå att en exponering blir ett trauma i ett första skede för alla inblandade. Men hon säger också att hon med kollegor ofta fungerar som stöd även för "gäddorna" och hjälper dem att söka vård. Många samtal har lett till larm efter ambulans eller skjuts till psykiatrin. En del återkommer till henne när den första chocken har lagt sig och tackar för att de tvingats bryta ett destruktivt mönster.
Anhöriga till de exponerade männen har också riktat kritik mot Dumpen och vädjat om att konfrontationer ska avpubliceras.
– De oskyldiga barnen mår inte bättre av att man låter en förövare hållas, fullbordar en våldtäkt och sen dyker upp bakom blurrade rubriker hos till exempel Corren. Sånna artiklar följs upp på Flashback där alla uppgifter om personen finns. När "flashbackarna" gräver är en gärningspersons id ute samma dag.
Men ni gör ju uppgifterna mer tillgängliga genom att sprida dem?
– Ja, men vill man ta reda på fakta så finns den där, den sprids på arbetsplatser och alla får veta det ändå. Barn till förövare, deras kontakter är sabbade för alltid oavsett, det blir väldigt svårt att fortsätta ett föräldraskap när en förälder dömts för våldtäkt mot barn. Kommer infon ut i ena änden så kommer den ut i den andra med.
I vissa fall, när Dumpen upptäckt att det kan finnas ett verkligt barn som far illa, har de samarbetat med polis och socialtjänst. Men så länge det handlar om ett fiktivt barn som en potentiell förövare har kontakt med, är inga myndigheter aktuella.
Sara Nilsson medger att det inte är optimalt att en person som konfronterats kan gå hem och förstöra eventuell bevisning för exempelvis barnpornografibrott i sin dator. Men den risken är ändå värd att ta för att avstyra en person som varit en hårsmån från att genomföra ett övergrepp, menar hon. Att polisen inte har lagligt stöd eller resurs att agera efter tips från Dumpen är för dem inte skäl att avstå en konfrontation.
Det finns också ett 10-tal fall som Dumpen hanterat, men som aldrig publicerats.
– Det kan till exempel handla om när ett barn kan må väldigt dåligt av videon eller när vi förstått att personen som konfronterats inte har någon analysförmåga. Ibland klipper vi ner en video och ibland har vi kört personer till ett boende där personen finns och förklarat situationen för personalen. Men har man ett konsekvenstänk och kan ställa sig och ljuga rakt upp och ner trots att man sitter på någon typ av boende, så publicerar vi, säger hon.
Anhöriga till personer som hängts ut, ofta en före detta partner, har i flera medier de senaste åren lyft hur de och gemensamma barn farit illa.
Samtidigt, berättar Sara Nilsson, finns fall där anhöriga också tackat Dumpen för publicering då de menat att ingen skulle ha trott dem om det inte fanns offentliga uppgifter att hänvisa till.
I maj hade totalt 54 anmälningar om förtal nått justitiekansler Mari Heidenborgs skrivbord på Riddarholmen i Stockholm. Det är ovanligt många för en enskild sajt i jämförelse med någon enstaka anmälan som en dagstidning får per år. Dumpen har grundlagsskydd genom utgivningsbevis, men sällar sig inte till det pressetiska systemet som finns, förklarar Mari Heidenborg.
Som statens högsta juridiska ombud är det hon som tar ställning till om åtal ska väckas – men inte utifrån om Dumpen gjort sig skyldiga till förtal eller inte, utan sett till om det finns något principiellt att lyfta där staten behöver gå in gällande tryck- och yttrandefrihetsbrott.
Hittills har det inte varit aktuellt i något fall.
– Det är oerhört sällsynt att kliva in i det grundlagsskyddade området, i JK:s historia har det bara hänt 3-4 gånger de senaste 30 åren. Den bedömningen jag har gjort är om det, som det står i lagen, är påkallat för det allmänna att gå in och det har jag inte sett att det är, säger Mari Heidenborg.
Det som då återstår för någon som vill få Dumpen prövade för förtal, får därför själv driva ett enskilt mål. Det är en process som kan bli avskräckande kostsamt och hittills är det ingen som har velat testa att gå den vägen.
– Det är viktigt att komma ihåg att Dumpen inte är oåtkomliga på nåt vis, det finns en ansvarig utgivare att rikta ett enskilt mål mot. Ibland förs det fram att det är kostsamt att driva en sån sak, men det finns särskilda bestämmelser som kan lindra, som säger att man inte behöver betala motpartens rättegångskostnader.
Och vad säger du om sakfrågan gällande förtal?
– Generellt är de uppgifter som förekommer på Dumpen av sån art att det skulle kunna vara förtal, men för det krävs att det också inte skulle vara försvarligt att lämna uppgiften – och vidare att de inte varit sanna. Det är en prövning i flera led.
Ser du nån fara med Dumpens arbetssätt när det kommer till liknande publiceringar i framtiden?
– Det är svårt att säga då vi har en väldigt vidsträckt yttrandefrihet i Sverige som vi ska vara väldigt rädda om. Man ska vara försiktig med att göra för mycket ingrepp i den, men man ska heller inte sticka under stol med att möjligheter med internet gör att man väldigt lätt kan publicera olika saker och nå ut till en väldigt stor krets. Jag kan naturligtvis se problem genom att enskilda kan råka illa ut – men just den avvägningen är lagstiftarens uppgift.
Sajten Dumpen.se har tidigare kritiserats för att de riskerar att provocera fram brott genom att chatta med eventuella kommande förövare. Åklagaren Stina Sjökvist, som är ämnesspecialist på brott mot barn hos Åklagarmyndigheten, menar att oavsett vad man har gjort eller inte så måste man få en chans till rättslig prövning.
