Våren 1996, 24 år gammal, tog Mattias Fahlén beslutet som kom att forma resten av hans liv.
Han slutade med elitfotbollen, där han precis hade varit med och tagit Åtvidabergs FF tillbaka till näst högsta serien, och satsade allt på det byggvaruföretag han hade startat ett par år tidigare.
Det blev början på en sällan skådad resa i den svenska byggvarubranschen.
När Mattias, och kollegorna Rickard Johansson och Boo Hellman, i våras sålde verksamheten hade den vuxit till tio butiker, från Huskvarna i söder till Västerås i norr, och en årsomsättning på över en halv miljard kronor.
Idag möter vi Mattias Fahlén i en för honom ny roll, som vd för K-Bygg Östergyllen.
– Ja, det är första gången någonsin som jag är "bara" anställd och inte har något ägarintresse. Den lösningen finns inte i Kesko, den finska koncernen som äger K-Bygg. Det känns spännande att gå in i en ny fas i livet. Att få skörda det man byggt upp, som jag gjort när vi sålt bolaget i två omgångar, har nog skapat ett lugn i mig. Jag har inte så mycket att bevisa, det är nog en liknande känsla som när man som idrottare vinner SM-guld. Tidigare levde jag med jobbet hela tiden men de senaste 2-3 åren har jag lugnat ner mig.
Är SM-guldkänslan värd allt slit genom åren?– Ja, det är den. Samtidigt har kroppen tagit en del stryk, jag har bland annat inte längre lika lätt att hantera stress. Jag spelade en del fotboll i lägre divisioner fram till jag var 30 men sen var det en period då jag aldrig motionerade. Det var hög stress hela tiden, jag var inte nådig mot mig själv. Det har jag fått lida en del för. Om jag inte var i väggen där vid ett antal tillfällen så var jag i alla fall i gränslandet. Nån läkare sa ”du är inte en sån som tillåter dig gå in i väggen, du är en sån som får en smäll som hjärtinfarkt eller liknande”. Jag känner igen mig i det, jag lyssnar inte på kroppen i det läget. De signaler jag fick längs vägen, med koncentrations- och sömnsvårigheter, lyssnade jag inte på.
– Omgivningen sa åt mig att ta det lugnt, och då gjorde jag det i en månad kanske, sen fick jag nys om nån fastighet där det var läge att öppna butik. Då var allt annat som bortblåst. Då blir det som en sjukdom, när man inte kan behärska sig. Så visst har jag försakat en del. Framför allt var jag nog dålig på att vara mentalt närvarande hemma.
Är det bättre nu?– Jag har lärt mig att ta hand om mig bättre. Nu prioriterar jag motion och värdesätter familj och det sociala mer.
Ni växte i rekordfart i början av 2010-talet och öppnade butik efter butik i Mjölby, Motala, Vadstena, Åtvidaberg, Rimforsa, Norrköping och Huskvarna. Vad var nyckeln till framgången?– Vi öppnade aldrig på någon ort utan att ha ett team på plats med säljare som hade stort kontaktnät i den lokala byggmarknaden. En del gör tvärtom, öppnar först och bygger teamet sen. Det tror jag är helt fel om man ska vända sig mot proffsmarknaden.
Vad gör en lokal byggvaruhandel framgångsrik?– Bra medarbetare. Det jag är mest nöjd med är hur vi lyckats attrahera bra medarbetare. Vi jobbar mycket med försäljning mot proffssektorn, stora och små byggföretag. Där är det mycket relationsskapande försäljning så det är viktigt att ha bra personal.
Vad har varit viktigast för dig som ledare?– Att sprida den entreprenörsanda och driv som vi ägare har. Att låta varje medarbetare ta ut svängarna under ansvar. Det är det som har gjort att vi snabbt fått en bra omsättning och lönsamhet på varje ort.
Köper byggbolagen allt sitt material genom byggvaruhandlarna?– Ja, i stort sett. De stora rikstäckande byggarna, det är fyra-fem stycken i Sverige, har avtal om att handla direkt från vissa leverantörer. Men det vanligaste är att leverantörerna kräver att det ska gå via bygghandel, så även de största byggföretagen handlar mycket via traditionell byggvaruhandel.
Varför?– Vi har varorna på lager och kan leverera samma dag, annars får de beställa från fabrik med 8-10 veckors leveranstid. Det är ohållbart i många fall. Vi kan också samlasta olika sorts material. Vi har totalt 13-14 stora kranbilar som kör ut många lass varje dag till byggarbetsplatser runt om i området.
Har ert resultat gått hand i hand med byggboomen?– Ja. Såklart har vi haft draghjälp av bra konjunktur. Först kom rotavdraget, just när det var en svacka på byggsidan, så då tog det fart tack vare det. När rotavdraget halverades så tog i stället nyproduktionen fart. Nu ser vi att de senaste 6-7 årens starka nyproduktion är på väg att dämpas något.
Sedan i våras tillhör ni en jättekoncern, finska Kesko, vad är det för möjligheter och risker i det?– Vid inköp kan det vara en fördel att vara en stor aktör. Samtidigt finns det en risk att det blir för centralstyrt, att man lokalt känner sig styrd och tappar intresset att leda lokala frågor. Då är risken att man tappar medarbetare som vill vara drivande i det lokala. Det är utmaningen för alla stora aktörer. Mycket av affärerna görs lokalt så det krävs lokalt engagemang och entreprenörsanda för att nå ut.
Var det självklart för er att sälja till Kesko?– Intresse fanns från flera håll, men Kesko drog längsta stråt. På nåt sätt är det det ultimata beviset på att man har lyckats när någon är beredd att betala mycket pengar för det man har byggt upp. Det är lite som att vinna SM-guld. Men första försäljningen, som vi gjorde för några år sen, var väldigt känslosam. Då hade vi bud från flera så vi stötte och blötte det i flera månader. Jag var rädd för att tappa kontrollen och inte äga verksamheten till hundra procent. Då hittade vi en lösning där vi sålde men fortfarande kunde vara kvar som delägare.
Blev ni ekonomiskt oberoende?– Vi är nöjda, det blev en bra affär. Pengar är inte allt men det är en fantastisk känsla att kunna skapa en trygg framtid för sina barn och eventuella barnbarn.
Förutom vd-anställningen på K-Bygg äger Mattas också ett fastighetsbolag.
– Jag och Rickard Johansson ägde fastigheterna där vi hade våra butiker och nu är jag ensam ägare till dem. Det bolaget har jag tänkt förädla framöver. Även om jag har lugnat ner mig så har jag en enorm entreprenörsvilja i mig. Jag vill framåt hela tiden, jag ser möjligheterna och vill utvecklas.
Varför blev det just byggvarubranschen?– Jag är utbildad snickare så det var ett naturlig val.
Du slutade i ÅFF redan som 24-åring, hur ser du på det beslutet idag?– Det kan jag ångra idag. Det hade varit kul att hålla på ett tag till. Jag var ingen lysande talang på något sätt men jag spelade ändå en del och man är ju som bäst vid 27-28 år.
Följer du klubben fortfarande?– Ja, ÅFF ligger mig varmt om hjärtat. Vi har varit med där som ganska stora sponsorer och jag brukar försöka se dem några gånger per säsong. Jag följer även LHC. Jag köpte in mig som aktieägare där när de erbjöd det.
Annars då, vad gör du mer när du inte jobbar?– Jag har två tonårsdöttrar, 13 och 16 år, som tar en del av tiden. Sen gillar jag att spela golf. Jag har alltid haft en dröm om att köpa hus i Spanien så när vi sålde verksamheten var det bland det första jag gjorde. Jag älskar sol, värme och golf.
