Paljetter och glitter i alla färger blandas med glansen från gyllene blåsinstrument och elgitarrsolon med stråkslingor. Det känns, på något sätt, helt rätt när det är Sir Elton Johns mäktiga diskografi som tolkas av Peter Johansson tillsammans med Norrköpings Symfoniorkester i De Geerhallen under ledning av Nils-Petter Ankarblom.
Elton John spelade tidigare i år sin officiellt sista konsert. Det var just i Sverige som hans pension startade efter spelningen på Tele2 Arena.
Som tur är finns det fortsatt sätt att uppleva låtskatten live.
Mellan hitsen delar Peter Johansson storhjärtat med sig av sin kärlek för den 76-årige ikonen. Han berättar om "bonngrabben från St Anna", som blev förälskad i Eltons musik och att han ända sedan barnsben drömt om att framföra den med en orkester på detta vis. Han delar också kärleken med sonen Hayden, som han bjuder upp på scen för att spela piano till låten ”Daniel”. Även hans käresta Lydia nämns då Peter förklarar att det är en Eltonlåt som blir ’"deras låt" på tidigt 2000-tal i ”I guess that’s why they call it the blues”.
Många ballader vid pianot blir det och vackert är det.
Peter har en mycket fin kontakt med publiken och vänder sig gärna mot dem där han sitter vid det vita pianot, men i de mer fartfyllda låtarna är han uppe på fötterna, dansandes och hoppandes. Då är det synd att det är sittande publik. Det är inte förrän i slutet av föreställningen som de en efter en ställer sig upp – passande nog under ”I’m still standing”.
Applåderna, skrattet och den sporadiska allsången försäkrar att det finns en otrolig värme i rummet - inte bara för Elton John, men även Peter Johansson.
Det är tydligt att Peter trivs på scen och att han har otroligt roligt, medan han också levererar ett träffsäkert framträdande med sin vackra röst och sitt fantastiska pianospel. Självklart står Symfoniorkestern för en mycket stor del av föreställningens känsla. Det är mäktigt och vackert och dynamiskt från allra första stund. Peter pekar uppskattande med utsträckta armar mot dem gång på gång. Publiken håller med och kan inte annat än att applådera deras storhet.
Framåt slutet liknar den relativt intima spelningen nästan en arenakonsert, när många tänder ficklampan på mobiltelefonen till tonerna av ”Circle of life”.
De dundrande applåderna är bevis nog för en lyckad show!
