Artisten och sångerskan Matilda Grün förlorade rösten, men gav aldrig upp karriären. I dag, efter fem års envist arbete och sökande, tar hon ton igen. "Sången är en del av hela min personlighet", säger hon i en öppenhjärtig intervju.
Det här är Matilda Grüns historia om den förlorade rösten och hennes långa, långa väg tillbaka.
Hela historien.
– Det fanns stunder, när jag faktiskt trodde jag inte skulle kunna sjunga igen, men jag ville inte ge upp. Vem är Matilda utan sången? Jag kan inget annat. Jag vill inget annat. Det var tufft, när det rycktes bort, säger Matilda, när vi träffas över en kopp kaffe mitt i Norrköping.
Vi tar det från början.
Vi har sett henne fylla kyrkor, konserthus och arenor genom åren med Peter Johansson och Bruno Mitsogiannis, men något hände för drygt fem år sedan.
– Jag har genom åren utsatt min kropp och min hjärna för mycket stress. Jag tror att jag länge har haft en polyp på mina stämband och varje gång jag har sjungit mycket har jag blivit extremt trött i rösten. Jag kunde göra alla konserter och ingen märkte något, men det var en ständig press... Jag behövde vara helt tyst till klockan 15.00 innan jag kunde börja prata och sen sjunga upp.
Till slut sa rösten ifrån för första gången.
– Mina stämband blev irriterade, trötta och svullna. Jag hade kämpat med det i så många år och försökte på alla sätt få ordning på det, men inget hjälpte.
Matilda opererade bort polypen i maj 2017 i Stockholm.
– Alla sa "nu, Matilda, nu kommer du kunna sjunga tre timmar på raken. Du kommer inte märka det. Stämbanden ser perfekta ut". Jag var överlycklig. Nu börjar mitt nya liv. Det var så jag kände.
Hon sjöng, glad och lycklig, vid sommarkonserterna i S:t Anna utan minsta besvär, men så kom hösten.
Rösten började svika henne igen.
– Det var något konstigt med den. Den fäste inte, men man trodde det berodde på att stämbanden inte vant sig vid det nya... Det blev sämre och sämre. Jag lyckades genomföra min första "Matildas Jul" i Linköping och Norrköping, men så skulle jag vara med i Bingolotto på nyårsafton. Min röst var inte med mig där, men jag klarade mig helt ok den kvällen.
Peter Johansson, Matilda Grün och Bruno Mitsogiannis har gjort flera hyllade turnéer runt om i landet tillsammans.
Hon inledde 2018 på turné med Peter Johansson och Bruno Mitsogiannis.
– Det var vår första "Unplugged". Vi repeterade i Värmekyrkan, men jag minns hur det kallt det var och lagom till premiären åkte jag på en influensa och fick verkligen slita mig igenom turnén. Det kändes aldrig bra, men jag hittade egna förklaringar till min sviktande röst och osäkerhet. Det handlade om det ena eller det andra... Det skulle ju lugna ner sig.
Det gjorde inte det.
– Nej.
Matilda landade från turnén under en längre semester, där hon bilade med familjen till Österrike och tog det lugnt i sex veckor.
– Jag slappnade av helt och behövde inte sjunga någonting, men strax före hemresan skulle jag börja sjunga upp mig igen. Jag hade bokade jobb hemma i Sverige, men rösten hade gått helt bananas. Det kändes som om någon tagit strypgrepp om min hals. Min röst, som jag hade haft full kontroll på i hela mitt liv, var något helt annat. Jag kunde inte kontrollera den alls.
Hon återvände till läkaren, som hade opererat henne och till sin sånglärare.
– Ingen hade något svar. Ingen visste vad som hände med mig. Jag sökte hjälp på olika alla håll och testade precis allt – till 100 procent, men inget hjälpte. Det var fruktansvärt. Min röst, som är mitt arbetsredskap, blev sämre och sämre.
Sommarkonserterna i S:t Anna 2018 blev en utmaning, men det gick.
– ...men det var inte jag där.
Matilda Grün vågar le igen.
Till slut gav talrösten också vika.
– Jag fick väsa fram orden, men jag gav aldrig upp och sökte hela tiden svar. Jag har en lista här på allt jag testade, säger Matilda och tar upp en lapp med sin resa i jakten på den förlorade rösten.
– Jag träffade sånglärare i Sverige och England, två svenska röstläkare, två logopeder, röstmassör, naprapat, gjorde akupunktur och hårmineralanalys, gick på hypnos, var hos osteopat och läkarforskare, åkte på yogaresa till Indien, mötte en specialist i Wien och började gå på extrem antiinflammatorisk diet... Jag gav allt. Det blev inte sämre, men det blev inte bättre heller.
Så kom, till slut, en diagnos.
– Spasmodisk dysfoni.
Som är?
– Det är en neurologisk sjukdom, där kopplingen mellan hjärnan och stämbanden är överstimulerad. Den stänger helt enkelt igen. Det blir för trångt. Du kan inte prata riktigt. Jag hade läst om det tidigare, men det tog sin lilla tid innan läkarna kunde bestämt säga det, säger Matilda.
Året är 2020.
– Allt rämnande. Det är en kronisk sjukdom, som man har resten av livet, minns Matilda.
Den enda hjälpen var botox, som sprutades in i halsen för att avbryta nervsignalerna mellan hjärnan och stämbanden.
– Vi testade det första gången i augusti 2021. Jag blev hes först, men med tiden skulle det bli bättre. Det blev inte det. När den enda lösningen för mig inte funkade... . Det var superjobbigt. Sången är mitt liv. Det är ju det bästa jag vet. Jag kunde heller inte prata med min familj och mina vänner. Talrösten bar inte. Jag blev mer och mer skygg och drog mig undan. Jag ville inte och orkade inte träffa människor.
"Det fanns stunder, när jag faktiskt trodde jag inte skulle kunna sjunga igen, men jag ville inte ge upp. Jag kan inget annat. Jag vill inget annat", säger Matilda Grün om de tuffa åren.
Så kom lösningen, lika oväntat som otippat, för drygt ett år sedan.
– En kompis, Jenny, har haft ME länge. Hon har sin egen hälsoresa som hon hållit på med under några år. Jag pratade med henne och sa "jag har inga mer vägar att gå – har du något förslag?", säger Matilda.
...och hon svarade?
"Det finns en terapi, som heter DNRS (Dynamic neural retraining system). Den kommer hjälpa dig. Du har ett symptom. Det är din röst".
Vad gjorde du då?
– Jag googlade och började läsa om den på en sida. Jag kände inte "här var vi lösningen", men jag har ju testat allt annat tidigare så varför inte. Annie Hopper, som är från Kanada, startade och utvecklade den här terapin 2008 för sin egen skull. Jag köpte ett grundpaket och började utbildningen hemma i soffan. Jag gick verkligen all in direkt. Det handlar om hjärnans plasticitet. Hjärnan är förändringsbar. Du kan rehabilitera hjärnan på samma sätt som man rehabiliterar en muskel. Om man utsätter hjärnan och kroppen för mycket stress tillräckligt länge slår det tillbaka. Den här träningen hjälper mig att lugna ner hjärnan och skapa nya vägar.
– Det kändes lite flummigt i början. Det var diffust för mig. Det var ju inte så att jag gick till en sjukgymnast för att jag slitit av ett korsband i ett knä, men jag körde på och tränar en timme om dagen nu.
Berätta.
– När jag fick panik för att min röst inte funkade var det det enda jag tänkte på. Jag var helt blockerad. Jag behövde komma bort från det. Jag får inte binda ihop tal och sång med att det är hemskt och negativt. Jag måste få kroppen att må bra istället. Det är svårt att förklara, men egentligen ska du få hjärnan att lugna ner sig. Det finns olika knep för mig.
Det har fungerat för dig.
– I dag sitter jag och sjunger själv hemma vid pianot. Jag sjunger låtar som gör mig gott och jag får en härlig känsla i kroppen.
Kusinerna Peter Johansson och Matilda Grün är tillbaka i kyrkan i St Anna i sommar igen. "Ibland måste jag nypa mig i armen för att förstå att det är sant", säger hon.
När vågade du började sjunga igen? Rösten var ju borta.
– Tre veckor in i terapin kände jag hur min talröst var på väg tillbaka. Den var inte så stel längre. Det gav mig hopp. Under förra sommaren vågade jag ge mig på lite lättare låtar. Det har gått långsamt bättre hela tiden, där jag vågar ta ett steg till och utsätta mig för lite svårare saker.
...och nu blir det sommarkonserter, som sålde ut på en dag, i kyrkan i S:t Anna igen?
– Det blir det. Det finns inget som kan stoppa mig nu. Det är min känsla. Det känns så härligt att få vara tillbaka och fundera över vilka låtar vi ska ha istället för att oroa mig över om jag kommer kunna sjunga igen. Ibland måste jag nypa mig i armen för att förstå att det är sant.