Sju stiliga smokingklädda gentlemän, avspända och proffsiga ut i fingerspetsarna – precis vad den stora publiken i en jazzhungrande stad behövde!

En grupp som jobbat tillsammans så länge är självklart samspelta, men här låg det på en exceptionell nivå. Ensemblespelet var fläckfritt även i ”Four brothers” mördartempo, och det var roligt att höra hur de fyra blåsarna tidvis spelade ”arrangerade improvisationer” så som man är van att höra från de olika sektionerna i ett storband – som i den chockartade öppningen med ”Don´t get around much anymore”.

Många nummer var av tryggt standardslag, ”ädelswing” ur Basies och Benny Goodmans repertoarer. Mycket kom från Ellington, till exempel ”Caravan” med läckert pianospel av Daniel Tilling. Septetten hade också plockat fram ”Blue in blueprint”, en mindre känd Ellingtonkomposition.

Låtarna var ofta basala 12-taktsblues till formen, medan arrangemangen – som flera av medlemmarna stod för - kunde vara nog så fantasifulla och intrikata. Av balladerna njöt jag särskilt under ”Tea for two”.

Lite bebop fanns det också plats för, i ”Salt peanuts” spelade trumpetaren Karl Olandersson och trumslagaren Mattias Puttonen halsbrytande solon. Överhuvudtaget var samtliga hörvärda solister. Saxofonisten Fredrik Lindborg kom loss inte minst i ”The preacher”. Olandersson är en makalös musiker, meningsfull att lyssna till i flera jazzgenrer.

Här blåstes in friskt och livfullt syre i melodier som annars ofta får hålla tillgodo med trötta versioner. Det var något att bli mycket glad av, och värdet av god och fint framförd musik behöver inte uttryckas krångligare än så!