Dans
Solitude
Koreograf: Anna Öberg.
Dansare: Lotta Johansson, Anita Langödegård, Bert Persson, Viktor Fröjd.
Riksteatern / Dansens hus, Linköping 7/10
Karin Öberg inleder med att prata om Puls. Något som är centralt för all dans men även musik. Vi har puls i kroppen, andning, fotsteg, i all upprepning. Vind, vatten och naturens cykler.
Publiken uppmanas röra sig runt på golvet och blir del av en puls och så småningom en gemensam rytm. Det skapar känsla av gemenskap, kollektivt, med en riktning.
Gränserna är vaga mellan föreställning och publik. När vi satt oss runt scengolvet smyger dansare upp och börjar göra enskilda, upprepade rörelsefigurer. De bara pågår, länge.
Förändringar går långsamt. Gradvis börjar musik låta, trevande. Elektroniska, fragmentariska ljud i högtalare. Från tassande till mullrande rytmer från Petter Berndalens trummor och gles men rytmiskt säker violin från Olof Misgeld.
Dansen går mot pardans. Den är lekfull. Verkar inte koreograferad i detalj. Även här är gränserna flytande. Men i det äldre parets dans så är folkdansen, polskan, tydlig som grund. Den snurrar fint till trummornas virvlar.
Ljussättningen har också en roll med blinkande rör som skiftar färg och sänks ned över scengolvet. Ljuset växlar i styrka. I mörker skärper vi lyssnandet, hör musikens och lokalens ljud. Lyssnar efter puls.
Efter musik i mörkret kommer vi mot ett avslut där publiken återigen bjuds in att vara med. Några rör sig försiktigt, men många väljer att sitta kvar, behålla känslan av lugn i kroppen.
