Av utställningens titel kan man sluta sig till att fokus ligger på det som vanligtvis uppfattas som vackert. Tillsammans med diverse vardagsföremål spelar naturen en viktig roll. För att nå upp till konstepitetet ställs krav på bilder som tydligt återger naturavsnitt, blommor etcetera. Ett konstverk värt namnet får ju aldrig stanna vid enbart avbildning.

Ila Örtlund har en uppenbar fallenhet för att skilja ut och bemöta skönhetsvärdena i våra gröna omgivningar. Det andra fundamentet hon står på är en långt driven teknik. Hon är kapabel att åskådliggöra vatten, både ytor och djup, att frammana snötäcken, kölddiset en smällkall vinterdag eller röken från en grill, utan att det finns just nånting att klaga på.

Det rör sig ändå om mer än ett strikt fotorealistiskt måleri. De stämningar hon gjutit in i bilderna, kommer till stor del från henne själv. Det är bland annat de som gör att blicken gärna uppehåller sig vid scenerierna. Ett antal exempel finns på skildringar som särskilt utmärker hennes kapacitet; mörkret som sökt sig till en snötyngd gran, lystern i en plastkanna och inte minst det sätt på vilket vattnet i ett kärr fångar upp dagsljuset.

Artikelbild

Singha-kepsen. Målning av Ila Örtlund.

Inbjudan till kontemplation, hög igenkänningsfaktor och annat som kännetecknar den här typen av föreställande bilder, uppskattas av många. Och den har sitt berättigande i konstvärlden.

Ila Örtlunds målningar är visserligen lättillgängliga, men varken inställsamma eller sockersöta. Det finns ett visst mått av mörker hos dem, som gör att man inte behöver tvivla på hennes uppriktiga känsla för kombinationen av outgrundlighet och skönhet hos naturen.