Imponerande och intressant, även om resultatet inte gav samma omskakande intryck som Bachs ”vanliga” passioner. Men inlednings- och slutkörerna lät autentiska och övertygande. Körkoralerna kom tätt, en del så djärvt harmoniserade att man baxnade…

Körerna omhändertog dessa koraler utmärkt, några av dem kanske mer eller mindre ”sjunger sig själva” för vana sångare. Dock märktes betydelsen av Beckmans kunniga ledning i koralerna 41 och 59.

Pusselläggandet har gjort att mycket av passionens drama uteblivit eller jämnats ut: det blev aldrig SÅ förtvivlat, mobben blev aldrig SÅ besinningslös, ariornas reflektioner blev inte så många, det brann sällan till. I det sammanhanget blev koralernas kontrasterande roll som öar av skönhet och tröst annorlunda.

Orkestern svajade tidvis, men hade sin finaste stund i sopranarian, som böljade fram med en underbar obligat traversflöjt och Hedvig Erikssons fina röst. Jag minns också gärna hur Mathias Hedegaards evangelist var sakligt berättande och samtidigt ställningstagande i sitt tonspråk.

Samma dignitet och status som Matteus- och Johannespassionerna kan detta verk nog aldrig få. Ett monumentalverk som är komponerat som en helhet och ett som är sammansatt av i och för sig välljudande fragment – det är klart att det blir skillnad, det SKA vara skillnad!

Med det sagt: en av de fyra stjärnorna i betyget tillägnas initiativet och modet att arbeta med och framföra något så omfattande vid sidan av de ofta hörda standardverken.