Patrick Modiano smyger igång sin kortroman ”Slumrande minnen” mjukt och avslappnat. Hans berättarröst har hittat ett tonfall som jag gärna lyssnar på.

Hans huvudperson Jean D. betraktar fortfarande världen som ett barn: allt som de vuxna gör är viktigt och gåtfullt. Han känner starkt att allt som sker omkring honom är tungt av innebörd, utan att kunna förstå vad någonting betyder. En dörr öppnas på glänt och han får se in i moderns lägenhet, som hon lånat ut till en främmande kvinna: det är tomt sånär som på en provdocka och några stuvbitar. Synen stannar i minnet, han har fått skymta en hemlighet, utan att han kan förklara vad den vill säga honom.

”Slumrande minnen” utspelar sig på två tidsplan: i nutid ser Jean tillbaka på sin tillvaro som 20-åring i det tidiga 1960-talets Paris. Ingenting blir klarare i efterhand. I stället tätnar mysterierna. ”Långt senare fick jag veta att cabarén på Rue des Saints-Pères” – ett ställe dit han ibland blev bjuden – ”vid denna tid var samlingspunkt för medlemmarna av en hemlig polis med anknytning till Algerietkriget.”

Medan han försöker rekonstruera sitt förflutna hittar han en vägbeskrivning på ett gammalt almanacksblad och provar att ringa de nedskrivna telefonnumren. Han hör en blandning av röster utan att kunna urskilja några ord: ”Jag tror att rösterna tillhörde det mystiska ’nätverk’ av människor som förr begagnade sig av nedlagda telefonlinjer för att kommunicera med varandra.”

Det är suggestivt, fullt av oklara samband, men blir aldrig hotfullt. Jag tror inte att jag spoilar romanen om jag nämner att berättaren upptäcker en död kropp och hjälper en sannolik mördare att komma undan, för inte ens mordet förändrar någonting. Berättaren flätar ständigt in små sidokommentarer som understryker händelsernas drömlika karaktär. ”Jag trodde knappt att jag skulle hinna ifatt henne, så långsamma var mina steg, allt långsammare, jag tyckte att jag flöt fram och samtidigt var medveten om minsta rörelse”, kan han skriva.

Sig själv beskriver han som en ”fantomstudent”. Han är inskriven vid universitetet, men går aldrig dit. Han har läst att man kan påverka händelseförloppet i en dröm genom en viljeansträngning, och vill prova det: ”Om jag bara koncentrerade mig ett ögonblick skulle taxichauffören snart sätta av oss utanför madame Hubersens hus, och han skulle ha glömt att vi tänkt åka ända till Versailles.”

Allt är flytande, drömlikt, osäkert, men det finns två viktiga undantag: namn och adresser. Modianos huvudperson har alltid koll på vad folk heter, var de bor och vilken gata han går på. Den sortens konkreta detaljer förstör inte suggestionen för honom, de ökar den. Adresser stimulerar hans fantasi.

Stämningsmättade historier där ingenting händer är en knepig genre. Vem kan i efterhand redogöra för intrigen i en film noir-klassiker som ”The big sleep”? Det är stämningen man minns. Men även om stämningen är det viktigaste för både författare och läsare vinner den på att hängas upp på en intrig. En stämning som hängs upp på ingenting alls är ett betydligt mer riskabelt projekt.

Ändå lyckas Modiano väva ihop en berättelse som inte består av något annat än dimmor bakom dimmor utan att det blir enformigt eller sötaktigt nostalgiskt. Ribban darrar när den lilla berättelsen är över, men Modiano har tagit sig över den utan att riva.