– Det här är en bra bild.

Mattias Löw står bredvid en datorskärm som står uppställd på ett bord i en av Passagens lokaler. Runt bordet sitter ett tjugotal ungdomar från Anders Ljungstedts gymnasiums förberedelseklass. Många av dem har kommit till Sverige under de senaste 3-4 åren. På bilden syns baksidan av en person som sitter i en övrigt tom buss.

– Det är ett ganska typiskt svenskt motiv. Så här hade det inte sett ut i många andra länder, säger Mattias Löw och klickar fram fler bilder.

Artikelbild

| Mattias Löws fotoutställning "Aatman - The Universal Spirit" visades nyligen på Passagen.

Nästa bild visar en ensam kille som spelar basket i en tom idrottshall. Löw berömmer motivet och kompositionen men tycker att det är synd att bollen döljs framför en fönsterkarm när den flyger fram mot korgen.

Projektet har pågått i lite drygt två månader. Med jämna mellanrum möts de upp på Passagen för att gå igenom och prata om bilderna. Dagens träff är en av de sista innan utställningen.

– Språk är ett problem när man är ny i ett land. Foto är ett utmärkt sätt att mötas och prata samma språk, säger Mattias Löw som tillsammans med sin fru Reshma Mansuri Löw driver vad de kallar ett integrationsprojekt.

– Reshma är från Indien och hon kom hit för fyra år sedan. Hon har sett många människor här i Sverige som försöker få plats och komma in i samhället och få det att fungera. Det här samhället är i starkt behov av att kunna integrera människor.

Artikelbild

| "Nu har jag möjligheter att gå vidare och leva som alla andra människor, det hade jag inte innan jag kom hit", säger Sadihg Heidari.

En ny bild dyker upp på skärmen. Den är tagen i skolan och visar fotografens klasskompisar. Motivet är återkommande under träffen och långt ifrån alla foton av den typen fångar Löws intresse, men den här är annorlunda.

– Här har du fångat ett ögonblick, det finns inget uppställt eller konstruerat – det är vardagsrealism.

Artikelbild

| "Jag har fotat mycket innan det här och jag har velat bli fotograf eller youtuber sedan jag var liten", säger Idle Abdinasir.

Med på träffen är också lärarna Anette Althén och Maria Pettersson. De tycker att det viktigaste med det här projektet är att visa på likheterna – trots att många av ungdomarna kommer från en ovanlig bakgrund med krig och flykt är de precis som de flesta andra.

– De har samma drömmar, intressen, längtan och tankar om livet som alla andra ungdomar i världen, säger Anette Althén.

Artikelbild

| "Sverige är bra, jag känner mig fri och jag kan göra vad jag vill, men jag känner mig ensam ibland, väldigt ensam", säger Sina Alizade.

Till bilderna ska fotografen också skriva en liten text. För att lättare kunna uttrycka sig får fotografen om den vill skriva texten på sitt modersmål. Efter att en serie naturbilder visats upp på skärmen undrar Mattias Löw om fotografen finns i rummet. Det gör han inte. Men han har lämnat in texten och Löw ber en klasskamrat att läsa upp den för gruppen. Trots att inte alla i rummet förstår arabiska vill Löw att den ska läsas upp på originalspråk, för att fånga rätt känsla.

– Det betyder ungefär "jag gillar blommor och träd, men i mitt hemland finns bara eld", översätter klasskamraten.

Artikelbild

En av elevernas bilder.

I mitten av februari är det tänkt att de bästa bilderna ska visas upp för allmänheten på Passagen. Tre av eleverna som hoppas nå dit är Idle Abdinasir, Sadihg Heidari och Sina Alizade.

– Det är kul att visa upp hur vi lever, vår kultur och traditioner. Jag har fotat mycket mat och matlagning hemma och hos kompisar. Sverige är bra, jag känner mig fri och jag kan göra vad jag vill, men jag känner mig ensam ibland, väldigt ensam, säger Sina Alizade.

Sadihg Heidari hade tidigare bara fotograferat med sin mobiltelefon.

– Jag hade inte möjligheter att fotografera på riktigt tidigare men nu har jag det, och jag vill fortsätta med det.

Finns det någon bild som du är extra nöjd med?

– Alla är bra, jag tror att jag har tagit de bästa bilderna i klassen!