Jenny Rosén från Norrköping bor i en Stockholmsförort med sin sambo Anders och barnen Ossian och Ava, 6 och 3 år gamla.

Redan under flyktingvågen 2015 fanns tanken på att göra någonting för att hjälpa till.

– Vi bor i ett litet hus, men vi hade ett gästrum över, berättar Jenny.

Artikelbild

| Morteza har fått två nya småsyskon i Ossian och Ava. "De tycker om mig och jag tycker om dem", säger han.

Den gången stannade det vid en tanke. Men den slog rot, och våren 2018, när Stockholms Stadsmission sökte frivilliga familjehem för ensamkommande tog Jenny kontakt.

– Vi gjorde klart från början att vi är en småbarnsfamilj och att vi båda jobbar heltid. Vi skulle inte kunna ta oss an en ungdom som behövde jättemycket stöd av oss, berättar Jenny.

Men de fick veta att det fanns en flyktingkille som inte hade något vuxenstöd, och de gick med på att träffa honom vid ett möte tillsammans med Stadsmissionen.

Morteza kom från Afghanistan till Sverige 2015.

Artikelbild

| Morteza är en naturlig del av familjen och följer med på utflykter och semestrar.

– Jag var 15 år. Jag bodde en månad i Stockholm, sedan 7–8 månader i Uppsala, efter det flyttade jag tillbaka till Stockholm, berättar han.

Morteza började på ett språkintroduktionsprogram på gymnasiet i väntan på asylbesked. Men hans ålder ansågs inte styrkt, och han var en av många som fick genomgå medicinsk åldersbedömning. När han fick sitt första avslag blev han samtidigt åldersuppskriven med ett år och åtta dagar. Då fick han också besked om att de måste flytta till Migrationsverkets vuxenboende på annan ort, och förlora all trygghet. Alternativet var att själv ordna bostad i hemkommunen.

Morteza valde att hålla fast vid skolan, och blev då först hemlös.

– Jag bodde hos någon kompis 2–3 dagar, jag sov på bussar, eller under broar i Stockholm, berättar han.

Under en tid bodde han i ett minimalt källarrum utan fönster som han delade med fem andra flyktingar.

På grund av de ensamkommandes situation beslutade regeringen om ett tillfälligt bidrag till kommunerna, så att 18-åringarna skulle få stanna i sin trygghet. I Stockholms stad var det Stadsmissionen som fick ansvar för att rekrytera familjer.

Det var så det kom sig att ett par heltidsarbetande småbarnsföräldrar från en Stockholmsförort, med fullt av åtaganden och ett ledigt gästrum, kom dit i februari 2018 och fick träffa en lite blyg flyktinggrabb från Afghanistan utan någonstans att bo.

– Vi sa att vi skulle gå hem och tänka på saken. Men redan nästa dag flyttade Morteza in hos oss, berättar Jenny.

Morteza hade lagom funnit sig tillrätta i familjen när hans asylansökan skulle prövas av Migrationsdomstolen.

– Jag tänkte att vi inte hade tid att vara så delaktiga i det. Vi kunde bara erbjuda tak över huvudet. Men det var ju omöjligt att inte engagera sig, säger Jenny.

Morteza fick avslag även i andra instans.

Vid den första prövningen var det många uppgifter som aldrig kom fram, bland annat på grund av tolkproblem. Vid den andra prövningen tyckte rätten inte att han var trovärdig, för att så mycket ny information hade kommit till.

– Så det är ett Moment 22. Det är så svårt att göra rätt i den svenska asylprocessen. Till och med för mig som pratar flytande byråkratiska är det extremt komplicerat och godtyckligt. Och även om många har hemska livsöden, så tror jag att de flesta mått som sämst i den process de blivit utsatta för i Sverige, säger Jenny.

Under förra sommaren klubbades gymnasielagen, som gav Morteza nytt hopp. Men på grund av problemen med tillämpningen stod processen stilla ända in på höstkanten. Först i december fick Morteza beviljat tillfälligt uppehållstillstånd enligt gymnasielagen. Han har 13 månader på sig att komma in på gymnasiet och kan då ansöka om förlängning. Efter examen har han sex månader på sig att hitta ett varaktigt jobb. Först då kan han få stanna i Sverige.

– Men hur många svenska ungdomar har ett varaktigt jobb sex månader efter studenten? De här ungdomarna saknar ju dessutom kontaktnät, säger Jenny, som ändå är hoppfull om att det ska gå bra för honom.

För Morteza har det varit en avgörande skillnad att få flytta in hos familjen.

– De är jättesnälla. De frågar hur det är. Och de hjälper mig med läxor och när man inte förstår papper som kommer, säger han.

Ossian och Ava har också blivit som hans småsyskon.

– Jag tycker om dem, och de tycker om mig, säger han.

När Ossian på förskolan skulle rita sin familj hade Morteza en självklar plats tillsammans med övriga familjemedlemmar.

Sedan Morteza fick sitt tillfälliga uppehållstillstånd har han till sist fått lite lugn och ro.

– Nu mår jag bättre. Jag pluggar, och hoppas få stanna här. Jag vet inte vad som händer, men jag behöver inte oroa mig varje dag, säger han.

Även om det tagit mer kraft och engagemang än vad Jenny tänkt sig från början har hon aldrig ångrat att de tog sig an Morteza.

– Det har inte varit en så stor omställning som vi först trodde. Det vi upplever är i stället att vi får en massa stöd och avlastning. Han vill bara vara till lags. Det är en person till som kan hjälpa till att diska eller hålla koll på en vild treåring. Han är en naturlig del av vårt liv, säger hon.

Det finns egentligen bara en sak som Jenny ångrar.

– Att vi inte gjorde det här tidigare.