Vid Blåviks kyrka ringer telefonen två minuter före mötestiden. Det är Lars Hallberg som undrar var jag är. Han väntar med sin motorbåt av plåt, vid Blåviks hamn i Sommen. Vi möts och går genast till båten. Det är en sommardag mitt i juli och solen skiner när Lillön passeras på sydsidan. Tillräckligt nära så att en del av skarvarna lyfter när vi stannar till ett ögonblick. De blir fler och fler för varje år, påpekar Lars.
Vid Knapplaöns brygga väntar frun, Ewa Carlsson, beredd att göra fast båten. Holmen är inte stor, men klippig där gången slingrar sig upp till det enda huset på ön. Stora tallar skänker skugga och blir till ved efter hand.
Vi bestämmer oss för att sitta vid bastun och tar med oss kaffet dit och intervjun kan börja. Lars tar oss tillbaka till där det började, i Mjölby.
– Som unga var vi på Vifolkavallen. Vissa dagar var det träning med Mjölby AI, men de andra dagarna var vi också där. Vi umgicks. Ibland så spelade vi fotboll och ibland blev det tennis. Någon gång blev det friidrottsfemkamp. Det är goa minnen. Där fanns det vuxna också, Vaktmästaren hette Arne Karlsson, Luring kallades han. Han var en ikon bland oss unga, ibland fick man hjälpa honom däruppe. Han härjade med oss och hade koll.
Åren gick och den lite tunna spensliga killen växte upp både som spelare och människa. Hans blick för spelet tog honom till A-laget som 18-åring. Men vuxenlivet gjorde sig påmint, militärtjänsten skulle göras på I4. Det var ett av Linköpings regementen på den tiden innan försvarsmakten avvecklade dem. När lumpen var avklarad väntade jobb på BT i Mjölby.
– Hade en jädra bra chef som sa: Ta det här jobbet nu Lars, så lär du dig firman lite. Nästan på dagen två år senare fick jag nytt jobb. Fick jobba med kalkyler ett par år och skulle börja jobba på försäljningen. Då tänkte jag: Jag kan ju inte jobba på BT hela mitt liv, jag måste testa något annat.
Det nya, vid 23 års ålder, blev ett vikariat på Baltzargården i Motala. Intresset att arbeta med kriminellt belastade ungdomar kom från storebror som hade gjort sin praktik där.
Vikariatet tog slut men inte intresset för människor. Istället gick flyttåget mot Linköping och arbete med funktionshindrade. Där skulle de lära sig så enkla saker som exempelvis att gå ut och käka på restaurang. Några fick eget boende. Andra hade svårt att vistas bland folk.
En kille på boendet hade en världskarta på sitt rum, han kunde namnen på alla världens länder.
– Jag frågade vart han skulle vilja åka? Skottland sa han och vi bokade en resa. Det var ingen annan som tordes för han var helt tyst annars, sa inget alls. Frågade jag vad han gjort i skolan när han kom hem, så blev svaret: "Jag har ätit mat." Fick aldrig ur honom något annat.
En daglig rutin på boendet var morgonsamlingen. Dagen efter resan frågade personalen som vanligt vad ungdomarna gjort och när turen kom till resenären gick proppen ur: "Jo det ska jag berätta. Först flög vi till Gardemoen i Oslo och vidare till Glasgow där vi tog tåget vidare."
De anställda häpnade när killen berättade i detalj om hela resan. Då fattade alla vad äventyret betydde för honom.
– Det blir känslosamt när jag berättar om det här minnet, säger Lars. Det var stentufft att jobba med de här, ibland, aggressiva och destruktiva, ungdomarna.
Fem år gick och nya tankar om framtiden dök upp hos Lars. Han reflekterade över sina styrkor och vad han verkligen ville ha av framtiden. Svaret blev studier i Umeå som blev klara 1984.
Ett jobb som SYO-konsulent på hans gamla grund- och gymnasieskola i Mjölby råkade då vara ledigt. Lars sökte det och blev kollega med sina gamla lärare.
Vid den här tiden kom du tillbaka till fotbollen i Mjölby?
– Det började med att Arne Gustavsson från MAI ringde. Vi hade spelat ihop men han var några år äldre än mig. Han sa – hörrudu Hallon, jag kallades det, vi är några stycken som ska ta tag i fotbollen här.
– Det var en kul tanke och vi blev en trojka som kompletterade varandra bra i klubbstyrelsen. Jag hade idéerna och Arne svarade alltid "Det går aldrig". Bosse Wallin var kassör och hans mantra var: "Det bli för dyrt!" Vi låg då i division fyra.
Det blev en framgångsrik tid för MAI som på några år gick från fyran till vinst i division två.
– Den dagen vi vann division 2 och gick upp i ettan hade vi löpsedeln, ettan och ett uppslag på insidorna i Östgöta Correspondenten. Vi fick det utrymme vi förtjänade. Det var en skön revansch från tiden i fyran när Corren knappt skrev om oss.
Premiären i Sveriges näst högsta serie spelades inför 2 200 personer på Vifolkavallen. Det blev oavgjort, 1-1, mot tippade topplaget Häcken från Göteborg. Därefter gick det sämre, laget fick mycket stryk och åkte ur ettan direkt.
Vad gjorde du när strålkastarna slocknade på hösten och klubben var tillbaka i tvåan?
– Då flyttade jag till Stockholm. Då hade jag gjort mitt, jag var klar med Mjölby. Det var inte att vi åkte ner som avgjorde flytten, hela resan var superhäftig.
I Stockholm väntade en ny era, kärleken och ett liv med skådespelerskan Ewa Carlsson. De hade träffats på en återträff för folk som jobbat på KFUM-gården vid Stora Rengen. Det var också ett avslut för fotbollen.
Lars har genom åren haft med sig sin idrottsledarbakgrund och genom den stått stadigt och tryggt. Sättet att bygga ett team är detsamma i arbetslivet som i sporten, en blandning av individer ska bilda ett arbetslag ihop. I Mjölby blev det styrkan enligt Lars, laget framför individen. Det fanns helt enkelt inte pengar till att värva dyra spelare.
– Jag landade i att nyttja mina vägledarkunskaper. Först i Sisu, idrottens utbildningsförbund och senare med vuxna som blivit av med sitt jobb. Då som rådgivare på Trygghetsrådet, det var 2001. Samtidigt med it/telecom-kraschen och attackerna den 11 september, så det blev en tid med mycket jobb. Ganska snart blev jag regionchef för Stockholm och senare vice vd. Det var spännande att byta roll från att vara den som möter den enskilda människan till att bli ledare.
Karriären gick vidare och ett nytt erbjudande dök upp. Omställningsfonden skulle startas från noll 2012, med syftet att stödja och hjälpa anställda som blivit uppsagda inom kommuner och regioner.
– Jag anställdes som chef, då var jag ensam. Nu är vi 50 och har en fantastisk teamkänsla. Den kommer jag att sakna när jag nu slutat och blivit pensionär.
