Inflation, hyreshöjningar, höga räntor och stigande matpriser slår hårt mot många i landet. Hårdast mot de som redan har knappa marginaler och extra hårt mot barnfamiljer. ”4 av 10 ensamstående föräldrar och nästan 3 av 10 sammanboende med lägre inkomster har behövt låna pengar det senaste halvåret för att kunna betala det grundläggande.” Det redovisar Rädda Barnen, Röda Korset, Hyresgästföreningen och Majblomman i en undersökning som kom i veckan. Det är en kraftig ökning sedan förra året. I slutändan är det barnen som drabbas av makthavarnas oförmåga och/eller ointresse.
Varje sommar utan att kunna följa med kompisarna till stranden för att man inte har någon cykel är en förlust. Precis som att inte ha något att berätta om när skolan börjar igen eller att mamma tvingas jobba hela sommarlovet för att det är då det finns vikariat, är en förlust. Barndom är en egen tid. För varje enskilt barn är den här och nu. Barndomen går inte i repris och den påverkar resten av livet. Det gör något med en liten människa när den startar sitt liv i ekonomisk utsatthet och oro för familjens ekonomi.
Man brukar säga att fattigdom går i arv. Minst lika sant är att rikedom går i arv. Nu också utan en enda liten procent i arvsskatt. Även om en arvsskatt inte skulle lösa hela ojämlikhetsproblematiken så är den en tydlig symbol för prioriteringar. Ett skattesystem som gynnar den med mycket pengar och ägande är orättvist, men än viktigare är att bortfallet av skatteintäkter spär på orättvisan eftersom det innebär mindre resurser till det gemensamma. Trygghetsförsäkringarna urholkas, skolan mäktar inte med sitt kompensatoriska uppdrag, vård- och omsorgssektorn går på knäna, bostadsbyggandet spelar helt på marknadens villkor och så vidare.
Vanligt folk få betala dubbelt, både genom att de beskattas hårdare än de som äger, ärver och har pengar och genom att revorna i trygghetsnätet blir allt större och lättare att falla igenom. När välfärden sviker och fattigdomen cementeras. Barns möjlighet att nå sina drömmar är i allt högre grad beroende på i vilken stadsdel de är födda, vilken skola de går i och vilken utbildningsbakgrund deras föräldrar har. Så jo, nog är det sant att också fattigdom går i arv. Mer och mer sant i en allt snabbare takt.
Det är inget annat än en skam att vi utsätter hundratusentals barn för att leva en hel barndom präglad av fattigdom i ett så rikt land som Sverige. En skam som borde bäras av vuxenvärlden, av de beslutsfattare som tillåter utvecklingen, inte av barnen och deras föräldrar.