Livsviktiga leken förutsätter en aktiv bostadspolitik

När en stad inte byggs för små gångtrafikanter begränsas deras möjligheter till spontan lek, skriver Veronica Palm.

Att ha tråkigt är viktigt. Det stimulerar fantasi och det är då den riktigt roliga leken kommer. Lek är inte mellanrummet utan helt centralt för barn, skriver Veronica Palm.

Att ha tråkigt är viktigt. Det stimulerar fantasi och det är då den riktigt roliga leken kommer. Lek är inte mellanrummet utan helt centralt för barn, skriver Veronica Palm.

Foto: Nordisk film

Krönika2024-01-13 07:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

”Det är bra. Det är bra för er att ha tråkigt”, sa Alfons Åbergs farmor när hon vek ihop julstjärnor och pappersänglar. Alfons och hans pappa var helt oförstående. Men farmor bara skrattade och sa: ”Om det var roligt jämt, så visste man ju inte att det var roligt. Tråkiga saker finns till bara för att man ska märka skillnad när det roliga kommer sen”.

Hon är klok farmor. Att ha tråkigt är viktigt. Det stimulerar fantasi och det är då den riktigt roliga leken kommer. Lek är inte mellanrummet utan helt centralt för barn. Enligt läroplanen främjar leken bland annat problemlösning, socialt samspel och kreativt tänkande. Det ger också verktyg att tolka och göra omvärlden begriplig. Lek är både lärande och en förutsättning för lärande. Dessutom är det roligt att leka. Och barn förtjänar att ha roligt.

Man kan luras att tro att spontan lek kommer spontant, men det kräver tid och vuxna som låter leken ta plats. Ett samhälle kan planerats så att lek hämmas eller främjas. Läroplanens tydliga skrivningar är ett sätt att främja, men den spontana leken kräver mer.

Stadsplanering är kanske det mest uppenbara, att bostadsområden byggs så att det finns lekplatser, lekytor och bevarade skogsgläntor att upptäcka. I takt med att det blivit modernt att bygga nya kvarter med så kallade stadsgator har trafikseparerade områden trängts undan och barns fria räckvidd minskat. När en stad inte byggs för små gångtrafikanter begränsas deras möjligheter till spontan lek.

Själva bostadsbyggandet i sig är också en förutsättning för lek. Bostadsbrist gör att många tvingas flytta, inte minst om föräldrarna separerar finns risken att barn varannan vecka bor i ett område där de måste skjutsas till och från förskola eller skola och där de inte har några kompisar i närheten. Det fria skolvalet har samma effekt. När barnets liv splittras upp i valfrihetens namn får de färre kompisar i sitt närområde. Möjligheten att fortsätta leka efter skolan, att gå ut eller över till varandra efter middagen begränsas.

Precis som Alfons farmor plockar jag undan julpyntet i dag. Samtidigt funderar jag på Johan Pehrsons (L) utspelet om social housing under julhelgen. Det är fel på så många plan. Vi behöver inte stigmatiserande fattighus. Vi behöver en aktiv bostadspolitik och ökat byggande. Då kan unga flytta hemifrån, näringslivet rekrytera arbetskraft och trångboddheten bekämpas. Dessutom är en aktiv och social bostadspolitik en förutsättning för att ge barn större möjlighet till den livsviktiga fria leken.