Sverige förbereder sig för krig, i alla fall i teorin. Försvarsförmågan ska återupprättas och ett viktigt led i det är planeringen av totalförsvaret. På den fronten finns det mycket kvar att göra.
Under måndagen överlämnades en utredning om näringslivets roll i totalförsvaret (SOU 2019:51). Särskild utredare var den före detta landshövdingen i Östergötland Elisabeth Nilsson, som även är hedersdoktor vid Luleå tekniska universitet och tidigare vd för Jernkontoret.
I utredningen påtalas att många privata företag bedriver en verksamhet som krävs för att ”tillgodose totalförsvarets kritiska behov i händelse av höjd beredskap och då ytterst krig.” Slutsatsen är inte särskilt häpnadsväckande – men central.
Utan åkerierna, raffinaderierna och lantbruken stannar Sverige. Men tyvärr verkar litet har gjorts för att garantera att de långsiktigt rullar under en kris. Exempelvis har inga bolag med statligt ägande något samhällsuppdrag som relaterar till totalförsvaret. De forum som finns för samverkan och utbyte av information, mellan myndigheter och privata aktörer, är frivilliga och styrda av aktörernas gemensamma intresse. Så ostrukturerat det inte alltid varit.
Den nedprioritering av totalförsvaret som skulle resultera i en nedmontering började efter att det kalla kriget upphörde för 30 år sedan. Då kom idén om historiens slut. Den illusionen har nu har skrotats. Problemet är bara att mycket har hunnit försvinna.
Tidigare var beredskapslagren fulla. Det fanns färdiga försörjningsanalyser och företagsplanläggningar. Vidare fanns listor över så kallade K-företag, det vill säga krigsviktiga bolag som var skyldiga att fortsätta verksamheten under ofredstid. Några sådana var Posten, SJ, Bankgiro, och Televerket.
I dag finns samma behov. Företag som Postnord, Telia, SJ och SAS fyller viktiga funktioner. Därför bör svenska staten behålla ägarandelar i bolagen. Att staten äger aktier i ett flygbolag som SAS är givet totalförsvarets behov en god investering. Det statliga ägandet i SAS fungerar som en garant för att det finns svenskregistrerade flygplan, som i krigstid kan rekvireras av Försvaret. Och att samma flygplan kan gå i passagerartrafik i fredstid är smart resursutnyttjande.
Det finns samtidigt mängder med bolag som staten inte äger, men som är grundläggande för totalförsvaret. Gotlandsbolaget är ett exempel, som är väsentligt för att bland annat upprätthålla färjelinjerna från Visby till fastlandet.
Nu krävs dock omtag kring hela totalförsvarsplaneringen. Det går inte kopiera de gamla planerna, ens om de fanns kvar. Många företag ingår i globala värdekedjor, där lagerhållningen är liten. Nu finns även EU-regler som säger att myndigheter inte får behandla svenska företag annorlunda än andra företag i unionen. Det gör det svårt att i upphandlingar gynna svenska företag som tar totalförsvarshänsyn.
Samtidigt lär formerna behöva hittas för att säkra de krigsviktiga bolagen – och se till att de finns under svensk kontroll. I krigs- och kristid krävs starka företag.
Edvard Hollertz/SNB