I november, när det kom fram nya uppgifter om uppfostringslägren för oliktänkande i provinsen Xinjiang i västligaste Kina, meddelades i Ankara att Turkiet och Kina tillsammans ska bekämpa ”svart propaganda”, alltså falska anklagelser om de två länderna i det globala nyhetsflödet.
13 december landade den svarta propagandan med en duns direkt på president Erdogans bord. Hans gode vän Mesut Özil, tyskfödd Arsenalspelare, hade på sociala medier kritiserat Kinas behandling av uigurerna, ett muslimskt turkfolk, före en stor invandring av etniska kineser den stora majoriteten av invånarna i Xinjiang.
Özil skrev: ”De bränner deras koraner. De stänger deras moskéer. De förbjuder deras skolor. De dödar deras heliga män. Männen tvingas in i läger och resten av familjerna tvingas leva med kinesiska män. Kvinnorna blir tvingade att gifta sig med kinesiska män.”
Detta kränkte det kinesiska folkets känslor, förklarade Peking. Özil har tidigare varit i den politiska hetluften, när han uppfattats stödja Erdogan, i väst kritiserad för regimens förföljelse av all slags opposition efter det blodiga kuppförsöket 2016.
Erdogan, en gång själv fotbollsspelare, uppskattade stödet. Men knappast det Özil nu sagt om Kina och uigurerna. Ty Erdogan försöker likt andra ledare i av islam dominerande länder att balansera mellan å ena sidan solidaritet med utsatta trosfränder i Kina och å andra sidan anpassning till den ekonomiska supermaktens intressen.
Den islamiska samarbetsorganisationen OIC, med över 50 länder som medlemmar, ser sig som den muslimska världens kollektiva röst. Men inför det mäktiga Kina hukar man sig. OIC har under 2019 faktiskt berömt Kina för dess omsorger om uigurerna! Och i FN ger muslimska länder aktivt och passivt stöd åt Kina.
Gentemot väst vågar man vara mera rättfram. I ett tal i Istanbul 8 december vid ett OIC-möte sa Erdogan att fientligheten mot islam och muslimer ökar i väst. Det varierar från ”lömsk assimileringspolitik” till fysiska attacker. Moskéer angrips och muslimer dödas.
Alltså ungefär det som Mesut Özil sagt om Kina. Men Kina visade sitt missnöje. Med tydlig verkan. Turkiet och andra muslimska länder rättade in sig i det kinesiska ledet.
Och nu kan vi alltså få se en turk-kinesisk gemensam motkampanj mot den ”svarta propagandan”. En beprövad metod är att tysta dem som tar fram besvärande fakta. Det är nog inte en tillfällighet att Turkiet och Kina toppar listan över de regimer som fängslar flest journalister.