Än har inte Sverige fallit hjälplöst ner i bildningsföraktets mörkaste avgrund. Skolverkets huvudlösa förslag att stryka antiken ur grundskolans historieundervisning mötte en sådan storm av indignation att myndigheten fann det bäst att slå till reträtt. Det var givetvis det enda rätta.
Hur kunde man ens komma på tanken att mönstra ut den västerländska civilisationens vagga ur undervisningen? Men det är inte första gången Skolverket försökt onödigförklara de gamla grekerna och romarna som lade fundamentet till vår kultursfär.
Redan 2010 ville skolbyråkraterna rationalisera bort antiken. Även medeltiden skulle försvinna från schemat och eleverna hålla till godo med en historia som, ironiskt nog i sammanhanget, började med upplysningsepokens 1700-tal.
Protesterna blev massiva precis som nu, den dåvarande Alliansregeringens utbildningsminister Jan Björklund (FP) rasade och Skolverket tvingades illa tilltygad av kritiken att backa.
Det kan vi tycka borde lärt myndigheten att akta sig för att köra samma stolleprov i repris ett knappt decennium senare. Fast det är kanske inte Skolverket som förtjänar den största skammen.
Det nygamla förslaget att spola antiken är självklart en dumhet, som dock kommer sig av att grundskolans undervisningstid i historia är på tok för snålt tilltagen. ”Stoffträngseln” – som Skolverket uttrycker det – blir för stor, därför måste det rensas. Och vems fel är det?
I den forna realskolan, som skrotades när det svenska utbildningsväsendet drabbades av alla dessa förment progressiva jämlikhetsreformer, vårdades ännu det klassiska bildningsidealet och historieämnet gavs generöst utrymme på över 200 timmar per läsår.
Med den grundskola som riksdagen olyckligtvis beslöt införa 1962 har lektionstiden successivt reducerats. Idag är eleverna endast garanterade 16 timmar historia per läsår.
I SvD den 29/9 sammanfattade Hans Albin Larsson, tidigare professor i historia och utbildningsvetenskap, konsekvensen: ”Historieämnet, och även geografi, har försvunnit som aktiv kunskap och det är helt förödande… Många elever är i praktiken lätta villebråd för den som vill ge dem färdiga slutsatser om varför nuet ser ut som det gör”.
Skolverkets kastade brandfackla 2010 om att radera antiken och medeltiden från läroplanen, fick politiker som Jan Björklund att tända på alla cylindrar och tala målande om vikten av att känna till det förflutna som format vårt samhälle. Vad var den retoriken värd?
Debatten blåste över, regeringen fann annat att intressera sig för, problemet med den i timantal svårt stympade historieundervisningen kvarstod. Frågan är om vi ska våga hoppas på en annan händelseutveckling denna gång.