Vilka är de normer som gäller i Sverige? Tilliten, det jämlika och hur enkelt vi betalar skatt kanske? Eller ängslighet och flockmentalitet?

Svenskar har högt förtroende för myndigheter, har ingen överdriven beundran för börd och skickar sms till Skatteverket. Men allt detta bygger på förtroende och det förtroendet är på väg att urholkas.

Förr fanns inte ordet populism i den svenska debatten, utan ”folksuveränitetsprincipen” gällde hos 1970-talets socialdemokrater som var vana att ha makten. En majoritet i riksdagen skulle kunna stifta lag, utan att behöva bekymra sig om juridiska principer, eller skydd för minoriteter eller rentav individer.

Men att någon är lagligt betyder inte med automatik att det är klokt eller rimligt.

Problemet är sammanblandningen av legalitet och legitimitet. Det första handlar om vad lagen säger och hur staten kan se till att lagen också följs. Vad som är legitimt är i förhållande till vad människor anser vara rimligt och klokt.

En majoritet i riksdagen kan stifta en lag, och det finns alltså få hinder för hur knäpp eller verklighetsfrånvänd den lagen blir. Visst finns det krav på beredning och alla partier och ledamöter måste inte rösta för och väljarna kan rösta annorlunda nästa val, men det finns inget riktigt hinder mot riksdagsmajoritetens vilja.

Legitimiteten ligger däremot i att lagen ligger någorlunda nära människors önskemål eller baseras på väl kända principer. Att lagen inte skiljer sig allt för mycket från vad folk tycker är viktigt, samtidigt som de flesta också inser att rättsliga principer bör väga tungt även om var och en av oss som lekmän kanske saknar insikt i vad dessa består av.

Ändå är det legala vad vi har att falla tillbaka på när det gäller konflikter i samhället. De flesta konflikter brukar enkelt lösas genom att tolerera att andra väljer att göra på ett annorlunda sätt.

Om någon vill dricka sprit och den andra vara nykter så är det inget problem förrän någon av dessa vill tvinga sin vilja på den andre.

Samma sak med religionen, så länge inga särskilda privilegier eller straff finns för den som tillber den ena eller andra guden så kan ingen tvinga på någon annan sin personliga tro.

Däremot är det viktigt att rättsstaten upprätthålls när det gäller just kränkningar mot person. Och då inte den moderna tidens mentala och känslomässiga kränkthet, utan mot liv, kropp eller egendom. För den bestulne spelar det ingen roll om tjuven var ateist, korsriddare, Tors följeslagare eller jihadist.

För samhället som helhet är det däremot viktigt att brottslingen får sitt straff. Annars urholkas både normen och respekten för rättsstaten.

Och det är kanske där problemet ligger? Brottslingar ska straffas, oavsett vem som begått brottet. Hur fredliga människor väljer att leva sina liv är en helt annan sak. Ändå är det oändligt mycket av dagens politik som går åt till uppifrån vilja etablera nya normer, i stället för att upprätthålla dem som finns.

Ju mer staten lägger sig i allmänmänskliga relationer på bekostnad av sina kärnuppgifter desto större blir problemen. Statens uppgift är nämligen att skydda medborgare så att de kan leva sina liv i fred. Inte uppfostra dem till att tänka rätt.