Att söka minsta gemensamma nämnare skadar svensk politikutveckling. Den svenska konsensuskulturen diskuteras av Katarina Barrling i senaste numret av Axess. Hon beskriver hur den försvårar ansvarsutkrävande och därmed hämmar den demokratiska processen.

När konsensus råder mellan riksdagens partier går det inte att rösta för en annan politik. Hur skulle någon som ogillade den svenska migrationspolitiken eller nedläggningen av försvaret ha röstat de senaste 20 åren?

Ett annat exempel är skolan, där en röra av socialdemokratiska och borgerliga reformer har skapat dagens situation. Kunde verkligen ens en välinformerad väljare utkräva ansvar för skolpolitiken, försvarspolitiken eller migrationspolitiken?

Då dyker ett nytt parti upp, som förvisso kanske saknar bra politik, rätt politik, eller politik över huvud taget. Men som åtminstone har rena händer, eftersom de aldrig fått påverka ett enda beslut. Ett sådant parti står över all form av kritik och växer stadigt medan de andra försöker försvara och klänga sig fast i gammal politik som visat sig inte fungera.

Konsensusandan i det svenska offentliga samtalet har den fula baksidan är när konflikten väl kommer upp över ytan kokar den snabbt över och går inte att hantera. Det är inte ett tecken på ett sunt debattklimat.

Att konflikytan ser annorlunda ut i andra länder råder det ingen tvekan om.

Men det är naturligtvis svårt att nå fram till det brittiska parlamentets stenhårda agitation. Inte heller är den amerikanska polariseringen önskvärd, och även om det vore storartad underhållning att likt Indien, Ukraina eller Turkiet helt enkelt se parlamentarikerna börja slåss med varandra är det väl knappast optimalt. Dessutom är det ofta pinsamt att se människor som inte kan slåss försöka, och fler sätt att göra politiken pinsam behövs knappast.

Men diskussionsklimatet borde onekligen piggas upp. För att göra det behöver vi heller inte gå till ovanstående extremer. Det räcker att gå till våra grannländer.

Danskarnas frejdiga diskussionsklimat är kanske mer möjligt att avundas idag är för några år sedan, så det sattes likhetstecken mellan detta och rasism. Inte minst sedan det visat sig att den svenska tysthetskulturen knappast hindrat samma utveckling här.

I sin bok "Min kamp" beskriver Karl Ove Knausgård hur han som nyss inflyttad stockholmare och blir skvatt galen på det svenska diskussionsklimatet. Han beskriver en mesighet och en vilja att snarare än att fokusera på konflikter och belysa dessa istället hitta minsta gemensamma nämnare. Han irriterar sig på tystnaden som sprider sig kring bordet när han säger något olämpligt och på att han blir liknad vid Knut Hamsun - som var nazist - så fort han är något så när konservativ.

Den våta filt som det svenska konsensussökandet lägger över det offentliga samtalet kan vara mycket skadlig. Inte alltid, naturligtvis. Långsiktiga, blocköverskridande överenskommelser är bra på många områden. Energin och försvaret till exempel. Men de är inte utan problem. För den som (helt riktigt) anser att försvarsanslagen måste ökas många gånger fler, eller att kärnkraftens ska avvecklas, har överenskommelserna effektivt dragit undan mattan.

De närmaste åren kommer inga beslut tas på dessa områden som inte är förankrade i överenskommelserna. Oavsett dess bra eller dåliga innehåll kommer det att hämma väljarnas ansvarsutkrävande.

Det kan vara mycket farligt, för när ansvarsutkrävande blir omöjligt ersätts det av revolt.