I Sverige handlar det för närvarande allt för mycket om begrepp, vem som använder olika begrepp och vad de kan tänkas betyda. Några av dessa begrepp är ”assimilation” och ”integration” å ena sidan å andra sidan uttryck som ”svenska värderingar”.

Samtalen eller debatterna om begreppen blir ett hinder för att komma till kärnfrågan. Till det kommer ytterligare positioneringar från ledarsidor som inte handlar om problemet utan snarare tycks ha som syfte att utmåla den ene eller den andre som för mycket eller för lite höger eller vänster, eller vem som är eller inte är rasist. Samtidigt säger politiker ”ordning och reda” fyra till fem gånger i ett uttalande på 90 sekunder medan de i handling tycks sträva efter motsatsen.

I Agenda den 27 november konstaterade Gudrun Schyman, att vänstern inte vara beredd på att behöva diskutera frågor som ” rasism och religion”. Jag kan lugna henne med att inte heller högern var det. Sverige är en religionsvetenskaplig öken utan någon ambition att på riktigt försöka förstå vad det är för föreställningsvärldar människor kommer till Sverige med.

Sverige var överhuvudtaget inte redo för stora grupper av människor med andra uppfattningar än vad som är normerande i Sverige. Tidigare invandring var förhållandevis liten och kunde av en stabil homogen svensk majoritetsstatus justeras in i Sverige med hjälp av insinuanta gester, generade leenden och outtalat grupptryck som tydligt signalerade ”så gör vi här”.

Därför kunde också en lagstiftning från 1974 generöst erbjuda människor som kom till Sverige statlig finansiering för att upprätthålla traditioner och kulturer från sitt forna hemland.

Men nu är situationen annorlunda och vissa frågor måste diskuteras. Därför är det kanske enklast att sluta använda begreppen assimilation och integration. De behövs inte. Låt oss istället tala om olika nivåer av anpassning. Ingen kan nämligen neka till att det är en fördel att kunna språket i det land någon avser att leva i. Språk är anpassning.

Hur mycket anpassning som kan förväntas av någon som vill leva i Sverige är en viktig diskussion. För att föra den behövs varken begreppen assimilation eller integration.

Låt oss tala om beteenden och uppfattningar normerande för Sverige istället för ”svenska värderingar”. Ingen kan nämligen neka till att det finns vissa uppfattningar eller attityder som är normerande för Sverige. Om dessa kommit från någon annan stans eller även finns i andra länder spelar ingen roll. Attitydundersökningar visar att jämställdhet mellan könen, HBTQ-personers rättigheter, hänsyn till funktionshinder, samt yttrande- och religionsfrihet är några principer som är starkt förankrade hos en svensk majoritet och därmed normerande för Sverige.

Om dessa begreppsförändringar blir möjliga så kanske vi kan ägna oss åt de lika viktiga som svåra frågorna istället. Hur mycket anpassning till attityder, språk och beteende som är normerande för Sverige är det rimligt att förvänta sig av en människa som vill leva i Sverige och bli svensk medborgare?