Kommunalskandalen är ett faktum och Margot har ett papper, ett kontrakt, som bränner i fickan. Det är nu en potentiell risk mot allt som bygger hennes professionella tillvaro – positionen, det vackra tjänsterummet, de höga inkomsterna, bekräftelsekickarna, eller kanske känslan av att bidra till något viktigt, meningsfullheten. Vad vet vi om vad som driver henne? Hon kanske är en idealistisk kämpe, en stark kvinna som ingen sätter sig på.

Margot tar i alla fall sats och tar i. Proffset i henne säger att det är nu hon har chansen att sätta stopp för snöbollen. Den är fortfarande liten och ligger högt upp i backen. Hon stirrar mot reportern, stadgar rösten och säger att hennes gamla partikompis, Kommunalordföranden, har ljugit henne rakt upp i ansikten. Hon förekommer följdfrågorna om moral och omdöme genom att rätt och slätt fastslå: ”Nej, för jag är inte sån”.

Nej, kanske inte det, Margot Wallström. Men vem är du då? Vilka slutsatser ska vi dra av ditt skoningslösa tilltag mot en partikollega eller av dina många, i Sverige obeskattade, årslöner? Vad tycker du själv om dina insatser för EU och FN? Fick du något gjort? Utöver att möten, resor och fotoblixtar skapade den strålglans kring din person som så många, inte minst kvinnliga, politiker verkar avundas dig. Är du på riktigt? Skulle du hålla om det verkligen gällde? Varför höll Göran Persson dig på avstånd? För han är en ogin gubbe eller för att du kanske inte är någon toppkraft?

Frågorna hopar sig kring Margot Wallström just nu, men de borde egentligen ställas till alla politiker. Vad har ni för motiv för att söka makten? Tillför ni något eller skyddar ni bara en för er intressant position?

Den moderna politiken är verkligen inte hygglig mot sina uppdragsgivare. De flesta av oss medborgare vill verkligen ta vårt ansvar. Vi kan skilja på äkta och falskt och vi väljer äkta. Vi kan skilja på lättja och flit, kompetens och bristande kunskaper och vi väljer flit och kompetens. Om vi bara får grepp om personerna vi ska bedöma.

Men varken modern mediebevakning eller den moderna politiken går ut på att vi inte ska få grepp. Medierna snurrar kring sina ytliga ”skandaler” och politiken kring sitt dagisspråk.

- Och då är det viktigt att vi tar tag i den här saken, sa Bill.

- Vi måste bli bättre på att ta tag i den här saken, sa Bull.

Få saker gör mig numera mer politisk deprimerad än partiledardebatter. I söndags var det dags igen. Löfven och Kinberg Batra tävlade i modern politik. Säg ingenting som fäster, bind dig inte till någonting, uteslut ingenting. Jag kollar sociala medier och inte ens de mest ihärdiga partihejaklackarna går igång. Några Muf:are lär ha trotsat kylan utanför tv-huset. Löfven och Kinberg verkar helt enkelt inte göra en enda vuxen väljare glad.

Mediecirkusen snurrar på alla möjliga plan. Det är en händelse som ser ut som en tanke att Margot Wallströms gamla uppdragsgivare, Postkodlotteriet, storsatsar på ett nytt tv-tävlingsformat: ”En ska bort”.

Kanske är det inte Wallström trots allt. Vem vet? Inte jag. Och knappast någon annan heller.

Vi kallar det demokrati. Och varken medier eller politiker är särskilt rädda om den. Fy på er!