Det var i mars för bara två år sedan som integrationsminister Tobias Billström (M) blev rejält tagen i örat av sin statsminister.

Billström hade börjat oroa sig för flyktingutvecklingen och ville undersöka möjligheten att begränsa volymen utan att röra asylrätten. Kriget rasade i Syrien på tredje året, stora delar av Mellanöstern var satt i gungning och migrationsströmmarna från Afrika visade inga tecken på att avta. Billström såg runt hörnet, ställde relevanta frågor och sökte svar. Kort sagt, gjorde sitt jobb, men blev skarpt tillrättavisad: ”Det är väldigt viktigt att människor kan komma till Sverige”, sa statsministern.

Uttalandet förefaller kanske harmlöst, men i praktiken innebar det ett stopp för tänkande och politikutveckling inom Moderaterna. Drygt ett år senare, i valrörelsen och när de första tecknen på en flyktingexplosion gick att skönja, kunde Reinfeldt – helt tom på politik och förslag – inte mycket annat än att vädja till svenska folket. Öppna era hjärtan!

Det känns som en evighet sedan.

För ibland går det fort i politiken. På bara ett år har svensk migrationspolitik övergett den ena positionen efter det andra. I våras talade statsminister Löfven om att det inte fanns någon övre gräns för hur många som kan komma till Sverige. I förra veckan sa hans migrationsminister att gränsen var nådd. Fram till för ett par månader sedan var det tabu att tala om kostnader, om belastningar på sjukvård, skola och bostadsmarknad, om hur allt ska klaras av. Nu är så gott som hela det offentliga Sverige engagerat i budgetuppräkningar och i en krishantering av sällan skådat mått.

Men ännu står gränserna öppna och tanken gnager: Hur länge håller det? Det finns 60 miljoner flyktingar i världen, minst 2 miljoner i Turkiet som Migrationsverkets chef nu betraktar som ett grannland till Sverige. Så rak är vägen genom Europa.

I förra veckan tog Sverige emot flyktingar motsvarande ett Åtvidaberg. För hela 2015 pekar prognoserna mot ett Linköping. Nästa år kanske ytterligare en medelstor svensk stad, och nästa … Förra året kom motsvarande två Motala. Samtidigt har vi sett tragiken på Medelhavet och kaoset kring gränserna på kontinenten. Länder som Grekland och Italien har under många år fått ta den stora smällen vid EU:s yttre gräns och får ta en ännu större om Sverige inför gränskontroller och en strikt tillämpning av Dublin-förordningen.

Hur länge håller det?

Inte länge. Världen ser inte längre ut som 1951 och det Efterkrigseuropa som är ursprunget till FN:s flyktingkonvention. Den tillkom för att ge politiskt och religiöst förföljda en temporär fristad i näraliggande land. Nu, drygt 60 år senare, lever vi i en globaliserad värld med omfattande migrationsvågor från andra världsdelar.

Alla kan inte ges möjlighet till en bättre tillvaro i västvärlden. Vid det här laget borde vi kunna säga det utan att få humanitärt magknip. Men vi kan hjälpa många och kanske nog så viktigt – sådana människor som i dag inte kan ge sig ut på den farofyllda asylresan eller som inte kan betala människosmugglarna.

FN har, genom UNHCR, ett väl etablerat system för att pröva och placera flyktingar under ordnade förhållanden. Sverige tar i dag emot knappt 2 000 sådana så kallade kvotflyktingar per år. Varför inte 20 000? Eller 50 000 om vi tror att vi orkar med det. Varför inte göra FN:s kvotflyktingsystem till enda asylväg in i Sverige? Varför inte arbeta för att det blir EU:s politik?

Därför att asylrätten i sin nuvarande form är politiskt helig. Där vilar tankeförbudet just nu.

Hur länge håller det?