Tankesmedjan grundades år 1978, är Nordens största marknadsekonomiska tankesmedja och verkar för öppna samhällen, fria marknader och mer personlig frihet. Många av Östgöta Correspondentens läsare har säkert någon gång – utan att ha tänkt på det – snuddat vid en bok som förlaget har givit ut, hört det hänvisas till någon av tankesmedjans rapporter eller sett en av deras sakkunniga debattera politik i tv. Fyrtioårsjubileet kan kanske verka som en intern angelägenhet för de närmast berörda, men är det alls inte.

För den som vill förstå borgerligheten – de liberala och konservativa elementen i svensk politik – är det nödvändigt att känna till tankesmedjan. Timbro har bland annat haft väldigt stor betydelse för Moderaterna, både genom att gå i framkant i den politiska debatten och genom att utbilda och forma personer som sedan har rekryterats av partiet.

Timbros historia är också en historia om svensk samhällsutveckling. När tankesmedjan grundades var det privata näringslivets grundläggande intressen hotade. Socialdemokraterna och LO ville socialisera de svenska företagen genom löntagarfonderna. Motståndet mot detta blev den i särklass viktigaste frågan, och kulminerade i löntagarfondsdemonstrationerna 1983.

Fonderna blev verklighet till slut – dock i en mildare version än den långtgående socialisering som ursprungligen hade föreslagits. Efter den borgerliga valsegern 1991 blev avskaffandet av löntagarfonderna den första åtgärd att genomföras av Carl Bildts regering. Då hade den liberala opinionsbildningen givit resultat för den grupp som Olof Palme kallade för hatets och illviljans kolportörer.

Så har det fortsatt under de fyrtio åren – med vinster och förluster. På vilken plats befinner sig borgerligheten och tankesmedjan i dag? ”Vi har hamnat i ett tvåfrontskrig, vilket är något helt nytt. När Johan Norberg var med och vann globaliseringsdebatten i början av 2000-talet var hotet väl definierat. Det var oerhört kraftfullt och farligt, men det kom från ett håll”, säger tankesmedjans vd Karin Svanborg-Sjövall i en intervju med Dagens industri (2/11).

”De socialistiska argumenten har vi en 40-årig vana att hantera. Det är väl upptrampade stigar. De högernationalistiska strömningarna är vi inte alls särskilt vana att hantera, inte minst eftersom det också delvis kommer från vår egen sfär”, fortsätter hon.

Som liberal är det lätt att hålla med och känna igen sig. Dagens motståndare är fler, deras ståndpunkter är mer subtila och spelplanen är mer komplex. Det finns nya konfliktlinjer som stundvis kan vara svåra att förhålla sig till. Det handlar om relationen till Sverigedemokraterna som kommer att behöva hanteras under den kommande mandatperioden, men också om det långsiktiga idéarbetet.

Låt oss hoppas att Timbro och vi andra lyckas föra det tvåfrontskriget – för ytterligare fyrtio år av utveckling till mer personlig frihet och marknadsekonomi. Som Sture Eskilsson, grundare av Timbro, skrev till sin vän nationalekonomen och nobelpristagen Milton Friedman: ”Marknadsekonomin i Sverige är inte död, dess vänner blir snabbt allt fler och förutser seger i den pågående striden”.