”När jag träffar ett akut sjukt barn så vill jag hjälpa det.” Det sade överläkaren Katarina Strand Brodd för två år sedan när det uppmärksammades att hon, efter att ha tillkallats av en barnmorska som tyckte att situationen var obehaglig, hade försökt rädda livet på ett aborterat foster som visade livstecken.

Hon blev bland annat ifrågasatt av Andreas Herbst som då var ordförande för Svensk förening för Obstetrik och Gynekologi. Han menade att det är fel att försöka rädda aborterade foster. ”Patienten har fått tillstånd från Socialstyrelsens rättsliga råd, och avsikten är att hon inte ska bli förälder”, sade han.

Abort är ingen enkel fråga. Den svenska aborträtten innebär att en kvinna har rätt till fri abort upp till den 18:e graviditetsveckan. Socialstyrelsen får därefter ge tillstånd till sen abort upp till vecka 22. Samtidigt finns det barn som föds i samma vecka och klarar sig. Numera överlever 40 procent av de barn som föds i vecka 22 och tas omhand på en neonatalavdelning.

Kvinnans rätt till frihet respektive barnets rätt till liv är en högst reell avvägning. Det är dock svårt att inte förstå en läkare som ser det som en av sina primära instinkter att rädda akut sjuka barn.

Denna sorts svåra fall diskuteras i rapporten ”Livstecken efter sen abort” som presenterades av Statens medicinsk-etiska råd nyligen.

Abortlagen infördes år 1975, och sedan dess har neonatalvårdens metoder utvecklats så att allt fler extremt för tidigt födda barn överlever. ”Det innebär att det i dag inte finns någon marginal mellan den medicinska livsduglighetsgränsen och den gräns för sen abort (dag 22+0) som sedan lång tid tillämpas av Rättsliga rådet”, skriver Statens medicinsk-etiska råd.

Rapportförfattarna vill dock uttryckligen undvika sänkt abortgräns till förmån för andra åtgärder. De föreslår bland annat att staten ska utreda förutsättningarna för att erbjuda feticid i samband med sen abort – vilket innebär att man injicerar ett läkemedel till fostret innan aborten inleds som medför att fostrets hjärta stannar.

Det skulle enligt dem innebära att ”kvinnans syfte med aborten kan säkerställas och att en situation där kvinnans självbestämmande ställs mot människovärdet undviks” samt att ”kvinnan/föräldrarna/vårdpersonalen besparas det möjliga obehag det kan innebära att det framfödda fostret visar livstecken”.

Det är en mening som är svår att smälta. Det statliga rådet ska skydda oss från de moraliska avvägningar som kan uppstå mellan en kvinnas självbestämmande och ett barns människovärde – och bespara oss det möjliga obehag som det kan innebära.

Kan det möjligen vara så att obehaget förtäljer oss någonting om vår mänskliga natur och den moral som vi tillsammans utformar?

Kan det kanske vara en känsla som förvisso inte ensam bör styra våra val – men som vi ändå inte bör skyddas från av staten?

Som Maria Ludvigsson på Svenska Dagbladets ledarsida har påpekat (1/3) är det väl just vårt moraliska ansvar och våra känslor kring det som gör oss till människor?