Tidningarna Östra Småland och Nyheterna finns inte längre. I måndags kom dödsbudet och i onsdags gavs sista numren ut. De har kämpat i motvind länge, de båda s-tidningarna, och gjort det på ett beundransvärt sätt. I Linköping tvingades s-tidningen Östgöten ge upp redan 1997 och i Malmö gav Arbetet upp 2000.
Dagens medielandskap är tufft i hela världen, det dödar de svaga och försvagar de starka, och risken är stor att fler tidningar i Sverige kommer att följa efter de båda Smålandstidningarna.
Håkan Juholt, den förre s-partiledaren som var reporter och fotograf på Östran och Nyheterna 1980-1994, skrev väldigt fint om dödsbudet i måndags:
"Lokaltidningen är vårt gemensamma samhälle, den värld vi delar. Vår gemenskap. De många rösterna. Nyfödda, bröllop och begravningar. Ishockey och referat från pensionärsmöten. Bränder, beslut och åsikter. När tidningen dör, upphör också detta samhälle."
Det jag gillar mest med Juholts rader är att de är skrivna utan offerkofta. Den är annars vanlig när vår bransch analyserar sitt öde. Som vore vi de enda som går igenom en strukturomvandling i digitaliseringens spår och som vore vi själva helt utan skuld till vår situation.
Hela vårt samhälle, världen över, genomgår enorma förändringar just nu. Skola, vård, handel, bank, post, fordonsindustri, transport, logistik, film, litteratur och evenemang är några av alla områden som liksom media är mitt uppe i dramatiska strukturomvandlingar. Verksamheter och yrken försvinner eller förändras, och nya kommer till, hela tiden, överallt.
En del människor längtar tillbaka till det som en gång var, till en tid utan skolval, utan läkare i mobilen, till tiden då man gjorde sina bankärenden på banken och då det enda som fanns att köpa var det som fanns i de lokala affärerna och på den lokala marknaden.
I vår bransch längtar nostalgikerna tillbaka till tiden innan internet, då papperstidningen, Sveriges television och Sveriges radio var de enda nyhetsbärarna och där papperstidningen var den enda annonskanalen. Till tiden innan Google och Facebook gjorde entré på 2000-talet.
Näringsidkarnas marknadsföringsbudget, som tidigare till största del lades på lokal och nationell dagspress, delas nu mellan många aktörer, där Google och Facebook är störst digitalt. 2018 omsatte de 358 respektive 162 miljarder kronor. En stor del av de omsättningarna är annonsintäkter som omfördelats från mediehus världen över till de amerikanska giganterna. För Correns del har tiotals miljoner gått den vägen sedan millennieskiftet.
Det är fakta, men vi i mediabranschen måste sluta tjuta över detta och fokusera på vårt eget ansvar.
Public service-bolagen, SVT, SR och Utbildningsradion, har med sina 8,6 miljarder kronor i årligt statligt stöd en särställning på marknaden. Corren har noll kronor i presstöd. Vi finansieras enbart av prenumerationer och annonser och är satta under samma marknadskrafter som alla andra privata aktörer i samhället.
Det är således vår egen skicklighet som avgör hur relevanta vi är för vår publik. Visst kan vi vädja till potentiella kunder om att det är demokratiskt viktigt med lokal journalistik, men i slutändan handlar allt om hur relevant vår journalistik är. Det är detta, medias eget ansvar i den tuffa utvecklingen, som jag tycker glöms bort för ofta.
Jag blir stolt när jag är på biblioteket och ser att Corren är Sveriges tjockaste landsortstidning, men vår utmaning är större än antalet sidor i papperstidningen.
Vår tillväxt finns digitalt, papperupplagan har legat i stort sett stilla i flera år (2016 var den 41 300 ex och 2018 40 900), och i det digitala medialandskapet är det bara relevans som räknas. Är du relevant så blir du läst och prenumererad, är du irrelevant så läses du inte, då sägs prenumerationen upp med ett klick och läsaren surfar vidare till andra källor.
Just nu lockar Corren till sig i genomsnitt närmare 100 nya prenumeranter i veckan. Att behålla dessa och våra befintliga prenumeranter med så vass lokal journalistik som möjligt, det är där hela vårt arbete ligger.
Visst sörjer vi Östra Småland, visst snyftar vi till Håkan Juholts vackra rader om att samhället dör utan tidning, men sen måste vi torka tårarna, byta offerkofta mot slitstarka arbetskläder, kavla upp ärmarna, skärpa våra sinnen och fortsätta skapa den lokala journalistik som våra prenumeranter kräver av oss.
Varje timme, varje dag, året runt.
