Widars krönika Enligt finansminister Magdalena Andersson så är den ekonomiska tillväxten inne i en fas av ”avmattning.” Förhoppningsvis är det en ordnad och lugn ekonomisk inbromsning som väntar oss. Perioder likt 1990-talskrisen eller finanskrisen 2008–2009 skulle i det läge vi befinner oss kunna ställa till mycket elände i samhället.

Redan som det är nu ligger Sverige i industrivärldens bottenskikt när bruttonationalproduktens tillväxt delas med antalet innevånare i landet. Befolkningsökningen är och har varit dramatisk; enligt prognoserna kommer dagens cirka 10 miljoner innevånare ha växt till 11 miljoner om bara 10 år.

För att kunna omhänderta en sådan snabb befolkningsökning på ett bra sätt så krävs en stadig ekonomisk tillväxt. Upp- och nedgångar enstaka år betyder i och för sig inte så mycket. Sverige har starka statsfinanser och det är närmast problemfritt om finansministern behöver öka på statsskulden med några hundra miljarder för att klara de stora uppgifter som väntar.

En längre period av svag ekonomisk tillväxt skulle däremot innebära allvarliga påfrestningar och problem i välfärdsstaten.

En stor del av välfärdsstatens program och förmåner administreras av kommunerna. Kärnuppgifterna är vård, skola och omsorg. 110 av kommunerna har flaggat för att pengarna inte räcker till. Många klarar inte av att rekrytera utbildade lärare till skolorna. Landets undersköterskor protesterar allt mer högljutt mot pressande arbetsförhållanden och otillräckliga resurser i den kommunala vården och omsorgen.

Mycket sannolikt behövs det reformer och nytänkande för att anpassa välfärdsstaten till de nya förutsättningarna. Den ”Välfärdskommission” som regeringen presenterade i somras bör snabbt komma igång med arbetet. Vid presentationen av kommissionen sa statsrådet Ardalan Shekarabi att ”Det är uppenbart att staten och kommunsektorn behöver ta ett gemensamt ansvar för att vi ska kunna erbjuda en välfärd av hög kvalitet även i framtiden”.

Så är det. Statsbidrag på höga nivåer till välfärden är oundvikligt här och nu. På lite längre sikt behöver staten minska antalet kommuner och ta ett stadigt grepp över sjukvården. Dagens struktur är för spretig och på många sätt helt otillräcklig för att hantera välfärdsstaten på ett rimligt sätt. Om tillväxten mattas av för en längre period kan problemen lokalt snabbt bli övermäktiga.

Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se