En enkät från alla Lärarförbundets lokalavdelningar visar att nio av tio kommuner planerar nedskärningar i skolan.
Under 2020 skär Linköpings kommun ner 2 procent i fritidshemmen och 0,8 procent i grundskolan. Parallellt med detta har Linköpings kommun ambitionen att bli bästa skolkommun 2022 där #förvarjeelev och #förvarjebarn brukas flitigt i sociala medier. Ekvationen går inte ihop – att en verksamhet ska bli den bästa samtidigt som den sparas in på.
Nedskärningar kallas ofta från högre ort någonting annat. Det kallas ”kostnadsdämpning” eller ”effektivisering”, vilket i sig klingar positivt. Men en budget med mindre pengar till skola/fritidshem är inte effektiv, den är förödande. Förödande för personal och förödande #förvarjebarn.
Det pratas om att vi står inför en del utmaningar. Det här är inga utmaningar – det här är problem.
Vill Linköpings kommun bli bästa skolkommun 2022 och agera utifrån sina tjusiga hashtags är nedskärningar fel väg att gå. Mindre resurser i fritidshem och skola sliter på lärarna, en yrkesgrupp som redan toppar statistiken över sjukskrivningar och psykisk ohälsa som en följd av orimlig arbetsbelastning.
Forskning visar gång på gång att en betydande faktorn för ökad måluppfyllelse och bättre resultat är behöriga och engagerade lärare.
Lärare som får minskade resurser, mindre möjlighet att se varje barn och varje elev blir inte engagerade. De blir sjuka. Sjuka av ökade krav med mindre resurser. Sjuka av stressen som härleds ur dåligt samvete för de barn som inte får den undervisning de har lagstadgad rätt till.
Det är möjligt att se samhället som ett träd, ett Yggdrasil. En av grenarna på detta träd är förskolan, skolan och fritidshemmet. Längst ut på den grenen sitter de barn som så småningom ska få klättra vidare på livets träd.
Man kan böja en gren en del innan den går av.
Hur mycket törs vi böja?
Pontus Andersson, leg. förskollärare och lärare 1-6