När Julia inte sitter i sadeln gillar hon bland annat att åka längdskidor. Alldeles nyligen åkte hon Tjejvasan.
Hästarna har varit ett gemensamt intresse i familjen så länge Julia kan minnas. Hennes mamma är fortfarande en viktig person i dotterns ridsportsatsning, och är oftast den som hänger med på tävling. Att hennes tvillingsyster dessutom är delägare i en av hästarna gör det tydligt att djuren är något som för familjen samman.
– Det har blivit som en familjegrej, alla är involverade fortfarande trots att jag är så pass gammal, säger Julia med ett skratt.
Det finns mycket som kan svetsa samman en familj. Det kan vara hästar och glädje, men det kan också vara sorg. För elva år sedan hände något som fick familjen Johanssons liv att stanna upp.
– Min lillasyster Agnes fick hjärnhinneinflammation när hon var 18 år gammal.
Hästar är nog ändå en bra terapi tror jag, i en sådan situation
Julia Johansson
Efter en kort tids sjukdom somnade lillasystern in. Medan mamma och pappa bodde på sjukhuset med systern var Julia hemma och tog hand om gården. Under den här tiden var hästarna hennes räddning.
– Även när man går igenom en sorg blir det ju lite så att när man väl sitter på hästen så släpper man det, eller man tänker inte på det just då. Hästar är nog ändå en bra terapi tror jag, i en sådan situation.
I ridhuset hänger en stor bild av Julias lillasyster Agnes tillsammans med hästen Pablo Picasso B.
Det var även under den här tiden Julia insåg att hon ville jobba med hästar. Livet är för bräckligt för att inte göra det man vill, menar hon.
– Man ska göra det man vill i livet, man ska följa det. Det landar verkligen att det är så när man ser hur snabbt livet kan vända.
Systrarna tävlade från ponny upp till junior- och young rider-åren på häst tillsammans. De åkte på tävlingar ihop, peppade, stöttade och hjälpte varandra. Julia ser tillbaka på tiden de delade med stor värme.
– Det var jättekul att vi hade hästarna tillsammans. Det kan man verkligen sakna. Man vet ju inte om hon hade jobbat med hästar så som jag gör, men jag tror att hon absolut hade ridit. Vi var ändå nördiga tillsammans.
Efter Agnes bortgång arrangerades ett antal minnestävlingar i hoppning i Agnes ära.
– Det var jättefint, minns Julia.
Och visst har Julia följt sin dröm. Idag är hon både tävlingsryttare och utbildad C-tränare i hoppning. Med mellan 55 och 60 elever som tränar för henne varje eller varannan vecka blir det många timmar i ridhuset. När vi träffas på gården utanför centrala Mjölby har Julia både hunnit rida några hästar och gräddat semmelbullar. Tiden hon inte spenderar i sadeln ägnar hon gärna åt just bakning.
– Nu har det blivit en del längdskidor också för att jag tränade inför Tjejvasan. Jag ska nämligen göra Tjejklassikern, så jag gillar att hålla igång med träningen.
Just nu har Julia åtta hästar här på gården, däribland den egna uppfödningen KannonQulan, 8, som beskrivs som en riktig stjärna. Alldeles nyligen gick hästen sin första 1.45-hoppning och knep en femteplats.
– Det är min och mammas uppfödning. Jag hade hennes mamma också, Quantums Qula, i nio år. Vi köpte henne som treåring och red in. Det var den första unghästen jag red Falsterbo på.
Julia älskar att jobba med unghästar, men det känns kul att hon förhoppningsvis snart kommer kunna vara med och fightas på 150-nivå igen. "Jag tycker att det är kul med bebisar och bebishoppning, men det är också kul för det är en annan typ av adrenalin att hoppa en lite högre klass", säger hon.
I stallet finns även jämnåriga Diego PB Z, en häst Julia beskriver som en kille med mycket humor. Han köptes in på auktion i Belgien redan som föl.
– Eftersom han och KannonQulan är lika gamla har de följts åt hela tiden – gått i hagen ihop, tävlat tillsammans. Det har varit väldigt kul, eftersom båda blev väldigt fina hästar. Det är speciellt ändå när man har gjort precis allt själv.
Julia har nått framgång på tävlingsbanan ända sedan ponnytiden och har ridit Falsterbo flertalet gånger. En sommar upptäckte hon att det fanns en tavla på henne och hennes dåvarande ponny i tävlingsplatsens VIP-avdelning. På bilden är Julia 16 år gammal, och är precis på väg mot seger i ponny-grand prixen.
– Jag bara såg den av en slump. Mitt bland bilder på kändisar som Peder Fredricson och Rolf-Göran Bengtsson, och så var det jag. Efter några år var jag tvungen att fråga om jag kunde få den, så att de inte slängde den.
Julia på väg mot vinst i Falsterbos ponny-grand prix.
Sedan dess har många rundor på stora tävlingar gjorts. Julia har meriter upp till 150-hoppning, en klass hon snart hoppas kunna rida igen.
– Jag har ju ridit upp till de klasserna genom åren, men sedan har det varit att man inte har haft någon häst på den nivån och jobbat med att få upp unghästarna. Det vore kul att komma dit med både KannonQulan och Diego. Båda hästarna ligger nära hjärtat, när man haft dem så länge.
När Julia var liten tävlade hon fälttävlan på B-ponny. Hon visste dock tidigt att det var hoppning hon ville hålla på med. "Jag ville kunna riva hindren", säger hon och skrattar.
Det finns en häst som betydde mycket både för Julia och Agnes. Pablo Picasso B hette han. En dag när Julia och hennes mamma var i ett försäljningsstall för att titta på en ny ponny åt Julia stod Picasso där. Julia skulle ju inte ha någon storhäst, hon skulle ha en ponny. Men så blev det inte.
– Alltid när man gick förbi boxen la han huvudet på sned och mamma bara "men gud vad söt!".
Och visst fick Picasso följa med hem. Ekipagets resa tillsammans var till en början allt annat än spikrak. Men Picasso valde verkligen Julia till sin människa och snart vände allt. När hon var 15 år gammal gjorde de ett junior-SM tillsammans.
– Han hade ju inte gått 140 innan, men han hoppade allt och det kändes aldrig svårt.
Ekipaget tog sig sedan hela vägen till 145-hoppning tillsammans.
Han blev hennes hjärtehäst också
Julia Johansson
Picasso betydde inte mycket enbart för Julia, utan kom även att bli viktig för lillasystern Agnes. Även hon fick uppleva ett SM och en 145-debut tillsammans med den speciella, men så otroligt snälla hästen.
– Han blev hennes hjärtehäst också. Han har betytt så mycket och ställt upp så mycket för oss.
Man ska göra det man vill i livet
Julia Johansson
Att gå ut i stallet på morgonen och möta dagen tillsammans med hästarna är rofyllt, tycker Julia. Där kan man gå runt i sin egen lilla värld samtidigt som man har en fin kontakt med de stora, kloka djuren.
– Egentligen pratar vi inte samma språk, men ändå gör vi det. Det är det som är lite grejen med en häst.
Julia tror mycket på den egna uppfödningen KannonQulan. "Det är jättekul att hon är så bra. Man vet ju aldrig hur de ska bli", säger hon.
Julia har ett väldigt specifikt intresse när det kommer till träningen av både sina elever och de egna hästarna, nämligen att språngkvaliteten hos hästarna. Med bra språngkvalitet får man hästarna att använda sin kropp på ett korrekt sätt i språnget för att kunna nyttja sin fulla potential.
Hur känns det att du lever den där drömmen om att få jobba med hästar?
– Det är jättejätteroligt. Jag startade företag ganska direkt efter studenten. Då jobbade lite extra både i skola, hemtjänst och affär. Och så började jag hålla lektioner och hade lite hästar i utbildning. Men man vet ju liksom inte om man kommer komma dit man vill.
Även om det är kul att rida stora tävlingar är det inte bara det som är det roliga, enligt Julia.
– Jag gillar att följa utvecklingen hos hästarna jag rider, och det roligaste är att göra resan till själva målet.
Det bästa med att få jobba på det här sättet är att få arbeta med djur. De är så vänliga och har inga förutfattade meningar om någonting, menar Julia.
– Hästarna har ju betytt väldigt mycket genom åren. De har alltid funnits där, som med det här med Agnes.
Julias hund Ivar följer gärna med både till ridhuset och ut i skogen.
Det finns ytterligare en egen uppfödning på gården, nämligen Hux Flux Z, som blir ett år i år.
Julia har många vackra prisrosetter, både inne i huset och i sadelkammaren. Här skymtar en från Jönköping horse show, där hon fick en riktigt bra vecka förra året. "Alla hästarna som var med gjorde väldigt bra ifrån sig".
