SE ÄVEN: LHC-backen: "Gått och väntat på det här ett tag"

SE ÄVEN: Läs hela Hockeybilagan här 

Johan Åkerman hittade sin passion för ishockeyn på parklekens naturis där han växte upp i Stockholm. Till slut åkte han och hans pappa till närmsta ishall där Tranebergs ishockeyklubb höll till. Efter ungdomsåren har han representerat elva klubbar – både nationellt och internationellt – på seniornivå. Men på klubbnivå är det ett SM-guld med HV71 som är den främsta meriten. Och vilka var det han var med och slog ut i SM-final om inte LHC.

Artikelbild

– Just då hade jag inga tankar på att jag skulle jobba för LHC i framtiden, säger Åkerman och skrattar.

– Men det var en jäkla cool inramning att ha ett E4-derby. Det var nära mellan städerna och en riktigt bra matchserie. Det var utsålt på alla matcher och svängde hit och dit. LHC tog ledningen med 2–0 i matcher och vi avgjorde på sudden här i match tre innan det svängde till vår fördel. Att avgöra en sjätte final i sudden. . . så tätt som det var. Det var oförglömligt. På något sätt kändes det som att vad vi än gjorde så föll det på plats. Vi kunde ligga under i matcher och kände ändå att det skulle lösa sig. Man visste att någon skulle ta tag i det. I ena stunden var det Stefan Liv som steppade upp i målet och nästa stund var det Johan Davidsson eller Martin Thörnberg som klev fram. Det var alltid någon som sa "ta rygg på mig så löser vi det här". Det var en riktigt skön känsla, säger Åkerman.

Det blev sedan spel i Ryssland, Schweiz och Tyskland innan han hamnade i LHC. Efter en bra försäsong med laget startade serien dock sämre – och Åkerman fick lämna LHC. Istället blev han erbjuden att få stanna kvar som tränare.

– När jag fick reda på att det inte blev någon fortsättning sa Johan Hemlin att jag gärna fick stanna kvar och bli tränare istället. Jag sa att jag skulle ta med mig det och fundera på det. Men jag kände att jag hade mer att ge som ishockeyspelare. Efter säsongen fick jag frågan igen. Jag undersökte möjligheterna och kom på att man behöver utbildningar och licenser. Jag bestämde mig för att spela ett år till och under det året gjorde jag även några tränarutbildningar.

Artikelbild

År 2013 började Åkerman träna LHC:s J18-lag – men insåg snabbt att han behövde ändra sitt tänk när han nu var tränare istället för spelare. Det lönade sig och nu har han klättrat uppåt i den interna hierarkin där han nu är assisterande tränare för A-laget.

– När jag skulle göra min första träning med J18 kraschade det fullständigt. Jag tänkte: "fattar de ingenting grabbarna". Men man kan inte utgå från sig själv utan måste utgå från dem hela tiden. Det var ett helt nytt sätt att tänka. Du jobbar med 25 individer som tränare – som spelare hade du bara dig själv att tänka på.

Artikelbild

Vem vill du vara som ledare?

– Jag vill vara mig själv. Det går inte att vara någon annan som ledare, utan man får jobba med sina svagheter hela tiden och framhäva sina styrkor.

Dan Tangnes lämnade sitt uppdrag som tränare och in klev istället Tommy Jonsson. Något som gjorde att rollerna i LHC:s tränarstab omfördelades.

– Jag tar hand om backarna och det defensiva spelet samtidigt som jag har hand om powerplay. Det låter kanske motsägelsefullt – men för oss som jobbar med det är det väldigt tydligt. Jag känner mig trygg med powerplay och vet vad jag pratar om där. Klas (Östman) tar istället hand om det offensiva spelet samt boxplay. När vi satte oss ner kom det ganska snabbt fram vilka styrkor vi hade och anpassade våra ansvarsområden efter det. Det kändes naturligt.

Hur har omställningen varit med att gå från Dan Tangnes till Tommy Jonsson?

Dan är Dan och Tommy är Tommy. Det är svårt att jämföra. Båda är passionerade hockeymänniskor men att det kommer fram på lite olika sätt. Men vi trivs bra med Tommy.

Men vad är den största skillnaden?

– Dan är en större kontrollmänniska än vad Tommy är.

Så det är mer uppdelat nu?

– Ja, lite så.

Nu väntar en ny säsong som assisterande tränare för Åkerman. Men målsättningarna slutar inte där.

– Jag vill absolut bli huvudtränare i framtiden. När man hoppat på det här så är ambitionen att komma lika långt som tränare som jag gjorde som spelare. Någon dag skulle jag vilja träna landslaget. Det är det ultimata kvittot på att man har kommit någonstans. Men man måste ta alla steg på vägen och jag är jättenöjd över att jag har fått vara i den här föreningen i så många år. Jag har gjort mina hemläxor och har fått jobba med riktigt bra kollegor som jag lärt mig mycket av. Den dagen jag ställer mig på egna ben vet jag vad det innebär.

Med de erfarenheterna du har från din karriär. Vad anser du saknas här för att nå SM-guld, om du får analysera lite?

– SM-guld är kvittot på att man gjort någonting bra och det är den största drivkraften vi har. Men det är samma tillfredställelse att spelare lyckas hela tiden. Det ligger inte i plåtbitar och medaljer utan det ligger i det vardagliga arbetet. Det är kul att se saker som inte fungerade i ena matchen men som sedan fungerar i nästa. Det är samma feedback och tillfredställelse att vi utvecklas hela tiden.