I många trädgårdar finns den – rishögen. Men såhär års försvinner den. Då eldas grenarna och löven. Askan som blir kvar används för att gödsla rabatter eller fruktträd.
Dessa vårbrasor är en del i trädgårdarnas uråldriga kretslopp lika mycket som de är kultur och tradition. Vad vore valborg utan majbrasan?
Eldarna på våren är dock snart ett minne blott. Sedan årsskiftet är det olagligt att elda grenar, löv och annat som klassas som trädgårdsavfall.
Sedan den 1 januari ska allt trädgårdsavfall återvinnas, enligt en ändring i EU:s nya avfallsdirektiv som har blivit svensk lag. Allt trädgårdsavfall ska komposteras på plats eller tas om hand av kommunen, som är ansvarig för återvinningen.
De nya reglerna verkar dock vara så färska att alla kommuner ännu inte har hängt med i svängarna. Många kommuner – som Kinda, Mjölby och Linköping – hänvisar långt in i april till de gamla reglerna för att elda utomhus.
Samtidigt blir konsekvenserna av lagändringen kring trädgårdsavfall absurda, inte minst på landsbygderna. Om man inte kan iordningställa en tillräckligt stor kompost där allt får plats förväntas trägårdsägaren köra allt ris till den kommunala tippen. För många innebär det flera mil enkel resa till återvinningscentralen i staden, för att slänga avklippta grenar från äppelträden.
Lyckligtvis finns vissa möjligheter att ansöka om dispens från det nya lagkravet. Det kan handla om att det är för långt till återvinningen. Eller att den sammanlagda miljöpåverkan blir större för att följa reglerna.
Att ansöka om dispens framstår dock som en snårig process. En av få östgötska kommuner som har uppdaterat sina regler efter lagändringen är Söderköping. Enligt Söderköpings kommun behöver den som vill ansöka om dispens först beställa en blankett som fylls i och sänds in. Sedan väntar handläggning. Kommunen tar ut en avgift på 1090 kronor per timme för hanteringen.
Och det är knappast så här man bygger förtroende för ett viktigt hållbarhetsarbete – genom att ta ut höga avgifter för att kanske få elda ris på våren, som man alltid har gjort.
Tyvärr är det inte bara kring rishögarna som byråkratin breder ut sig i miljöarbetets namn. Runt stenhögarna är det samma sak.
Den som lägger större stenar i en hög och låter dem ligga där i över ett år får inte flytta på stenarna igen utan tillstånd från länsstyrelsen. För ett par år sedan kostade ansökan 2900 kronor. Skälet är att stenhögen anses omfattas av det generella biotopskyddet.
I Vadstena märks en annan effekt av den oproportionerliga miljölagstiftningen. Där stoppas rivningen av den gamla silon i hamnområdet av att det kan finnas fladdermöss i den. När eller om Vadstena kommun får riva den förfallna silon är ännu osäkert. En stor byråkratisk process har dragit igång.
Så här kan det omöjligt fortgå. Den enorma byråkrati som breder ut sig kring allt från stenhögar till rishögar är allt annat än hållbar. Kanske är det dags att även börja räkna på miljö- och klimatavtrycket som den byråkratiska apparaten ger upphov till.
Att samhället blir mer hållbart är en ödesfråga för vår tid. Det här viktiga arbetet gör vi också bäst tillsammans, som i EU. Att då införa regler som gör det olagligt att elda ris i trädgården är att undergräva förtroendet för EU i allmänhet och dess hållbarhetsarbete i synnerhet.
Så låt vårbrasorna brinna.