Jo, den frågan besvaras pedagogiskt av ingen mindre än Martin Melin, Liberalernas talesperson i polisfrågor: Bär man en Gucci-keps så tillhör man nog ett gäng.
Där har ni det!
Regeringen menar att en klädstil förknippad med ett kriminellt gäng ska vara skäl nog att visitera en person. Dock fick förslaget tummen ner av aktörer inom Justitiekanslern, som varnade för att förslaget kan bryta mot grundlagen. Här handlar det om den självklara risken för etnisk profilering och olaga diskrimineringar.
Medan Sverigedemokraten Jomshof hävdar att visitationszoner kommer att bli ett viktigt brottsförebyggande verktyg så har Socialdemokraterna också satt tummen ner på förslaget. S-toppen Ardalan Shekarabi menar att lagen kommer med risken att polisen får medborgare i utsatta områden emot sig, vilket i sin tur ger en kontraproduktiv effekt då det är misstroende för polismyndigheten som ligger bakom mycket av brottsligheten.
Dock finns det en större risk i allt det här som de flesta aktörer i den allmänna debatten har missat. Nu när regeringen har gått ut med att gucci-kepsar kommer att ligga till grund för kroppsvisitationer, tänker jag att gängmedlemmar kanske inte är totala idioter, och att vissa kriminella naturligtvis byter från Gucci-kepsar till Louis Vuitton-kepsar istället, eller kanske till och med Prada-kepsar.
Förslaget om visitationszoner är absurt, och påminner starkt om barnboken “The Sneetches and other stories” av klassiska barnboksförfattare Dr. Seuss. Barnboken handlar om varelsen “Sneetches”, som är uppdelad i två klasser; den överlägsna klassen med stjärnor på magen och den underlägsna klassen utan stjärnor.
Berättelsen tar en vändning när Sylvester McMonkey McBean marknadsför en maskin som antingen lägger till eller tar bort stjärnor från Sneetchernas magar. Sneetcherna utan stjärnor betalar McBean en avgift för att få stjärnor, i hopp om att undgå diskrimineringen de utsätts för. Detta leder till att de överlägsna sneetcherna som redan har stjärnor, betalar McBean för att ta bort sina stjärnor, så att de kan återigen skilja sig från de Sneetches som köpt sina.
Konsekven blir att Sneetcherna hamnar i en ond cirkel där de ständigt betalar McBean för att lägga till och ta bort stjärnor. Berättelsen slutar med att McBean blir förmögen, sneetcherna blir fattiga och glömmer bort hur de ska skilja mellan vem som har eller saknar en stjärna på magen.
Berättelsen förmedlar ett budskap om diskrimineringar, och fungerar som en lämplig parallell till förslaget om visitationszoner. Sneetcherna med en stjärna motsvarar hyggliga medborgare som tillhör den svenska kulturen, medan de utan stjärnor motsvarar medborgare som tillhör de subkulturer från utsatta områden som präglas av brottslighet. För att undgå kroppsvisitationer kommer gängkriminella helt enkelt behöva klä sig som hyggliga medborgare. Detta hade eventuellt lett till att de hyggliga medborgarna klär sig som gängkriminella för att urskilja sig från dem, så sker detta fram och tillbaka i en ond cirkel som i Dr. Seuss berättelse.
Visitationszoner kommer inte att vara verktyget som löser brottslighet, men istället främja etnisk profilering och olaga diskriminering. Säkerligen kan vi föreslå bättre lagar som faktiskt tar tag i brottslighetskrisen.