Man vet att man är fel målgrupp för en film när en obehagligt verklighetsförändrande upplevelse beskrivs som ”det var som ett felaktigt Snapchat-filter”.

Men även om man associerar förvridna, elaka ansiktsdrag till sociala medier så förtjänar man en bättre film än så här. Det är ju fullt möjligt, ”döda-tonåringar-film” är en klassisk genre. Är man uppvuxen med ”Terror på Elm street” och uppskattar att förfäras på det njutningsfulla sätt som bara blodigt mördade mer eller mindre korkade kids kan erbjuda, så har även rullar som ”Jag vet vad du gjorde förra sommaren” och till och med ”Final destination” levererat, som man säger.

Det krävs en lite småfånig konstruktion med moraliska undertoner som sätter igång alltihop. En klassisk fyllelek bland hormonella tonåringar, som sanning och konsekvens, är ett lovande exempel. I det här fallet blir leken kapad av en ondsint demon som ser till att alla som deltar i leken verkligen, alltså verkligen, är med och leker. Sanningen ska fram, annars går man en våldsam död till mötes.

Artikelbild

Ett stackars kompisgäng, som i godan ro firar vårlov i Mexiko, blir decimerat i rask takt när de inledningsvis inte fattar premissen. Dramat kretsar kring de bästa vännerna präktiga Olivia (Lucy Hale) och lössläppta Markie (Violett Beane) och deras närmaste vänner.

Det är visserligen uppfriskande att genren numera utvecklats så att tjejer som har sex inte behöver dö, liksom det faktum att en av rollfigurerna är gay. Det är snarare förljugna sociala medier man ska undvika nu för tiden. Kanske är den sanningsbesatta demonen trött på polerade ytor på Instagram? Hur som helst kämpar hen på med att skrämmas och tvinga fram ungdomarnas hemlisar men ”Truth or dare” blir aldrig riktigt skrämmande.

I den här genren är det viktigt att ha både lökighet och läskighet, alternativt att göra ett medvetet uppror mot konventionerna som i ”Scream”-filmerna. Här blir det varken eller utan snarare såpa än skräck och det som är tänkt att fördjupa karaktärerna gör dem bara irriterande. (TT)