NIMBY – Not In My BackYard – betecknar i USA de medborgare som är positiva till en företeelse i stort, som behandlingshem. Men absolut inte vill ha ett sådant i sin trakt/stadsdel/kommun.Så resonerar nu vår politiska ledning. Några exempel:
- 1. Cement. Inte ska det fina Gotland påverkas av en sådan miljöskadlig verksamhet. Låt oss importera så ordnar det sig. Varifrån?
- 2. Kobolt. Visst har vi goda tillgångar därav, men vad det skulle ställa till och dessutom finns det visst det hemska uranet på samma ställe. Bättre att som nu låta barnarbetare i Afrika sköta om den saken så får vi metall till alla batterier.
- 3. Energi. Ingen kärnkraft och blåser det inte och/eller är mörkt så importerar vi kolkraft från Polen så bilarna kan laddas m.m.
- 4. Skogen är för viktig att skötas av enskilda. Ju fler naturreservat desto bättre. Att sedan pengar ofta saknas för att sköta reservaten är sekundärt och så fortsätter skogen att binda koldioxid. Trä kan vi väl importera.
- 5. Jordbruk. Fler regleringar behövs så blir svensk mat dyrare och bara de ”rika” kan köpa. Pensionärerna och låginkomsttagare får handla importmat (ibland full med bekämpningsmedel och medicinrester) Att jordbruket ytterst är till för att säkerställa en säker livsmedelstillgång är sekundärt.
Miljö har för alltför många blivit en religion med en sådans baksidor av enögdhet, fanatism och intolerans. Var är de gamla socialdemokraterna som stödde sig på arbetarna och som satte deras och Sveriges intressen högt?
Nu synes den politiska ledningen bestå av folk, som vet för lite och söker intala medelsvensson att det är han/hon som ska rädda jorden alltmedan Kina startar ett nytt kolkraftverk i veckan.
Inte kan det vara en sund politik att tro att man räddar Sveriges miljö genom att exportera våra ”miljöproblem”?
Vi sitter alla i samma båt säger politikerna, för att citera Vilhelm Moberg: ”men det innebär att det är du som skall ro”.
Statsskeppet Svea har kört på grund och med politiska ansträngningar kommer hon framöver att sitta än mer fast.