Protesterna i stort är en följd av den kapitalistiska ekonomiska krisen, de råa nyliberala reformerna under mer än tre decennier, massiva privatiseringar, sociala klyftor, korruption, fattigdom, hög arbetslöshet och höga matpriser med mera.
Som sagt, ekonomin är i botten och sanktionerna mot landet har också avsevärt försämrat folkets levnadsvillkor. Protesterna är spontana och ledarskap och organisation saknas. Det saknas ett folkligt och ett demokratiskt alternativ i dag och detta är en grundläggande faktor för att kunna besegra den diktatoriska regimen. Med slagord, känslor och hat går inte att störta en beväpnad och organiserad regim. Viljan är god men handlingen och styrkan räcker inte till.
Det finns en del oppositionella organisationer och personligheter som inspireras av ett militärt ingripande utifrån Iraks och Libyens modell och skärpning av ekonomiska sanktioner. Men en sådan åtgärd är en katastrof för iranska folket och förvärrar situationen. Det som i dag är viktigt att göra är att visa solidaritet med folkets kamp och resa kravet på avskaffande av kommittén, den så kallade "polismoralen" och den obligatoriska hijaben. Slöjor, som slits av eller bränns, har nu blivit symbol för kvinnornas frihetskamp samt frisläppande av politiska fångar. Dessa krav är med tanke på det politiska styrkeförhållandet, rimliga och kan på sikt tvinga fram regimen till reträtt och till någon förändring. Visst är vägen lång, men man ska aldrig ge upp.