Insändare: Ska jag lura in min anhörig på boende mot sin vilja?

Svar på "Min anhörig sväljer ihjäl – ändå får jag inte bli assistent" (27/11):

I insändaren om min anhörig som inte får den hjälp som behövs av Linköpings kommun, bad jag kommunen förklara varför man agerar som man gör och inte låter den enda personen som min anhörig släpper in – det vill säga jag – att få bli assistent. 

Jag bad att få slippa mediokra byråkratiska floskler som svar, men ändå var det just det som Linköpings kommun levererade: ”För att säkerställa en god, jämlik och patientsäker vård och omsorg har äldrenämnden i Linköping beslutat att hemtjänst ska utföras av utbildad personal som finns i verksamheterna”. 

Ja, det låter jättebra både på pappret och som offentligt svar på en insändare, men det fungerar ju inte så i det här fallet. Hemtjänstpersonal kan i teorin vara hur utbildade som helst, men i praktiken spelar det ingen som helst roll om den sjuke endast släpper in sina anhöriga i hemmet. 

Trots att Linköpings kommun i flera år försökt att introducera både matlådor och hemtjänst går det inte. Man lyssnar inte ens på hemtjänsten som säger att de aldrig varit med om en patient som så bestämt inte vill ha hjälp. 

Vad är det för ”Det finns även andra typer av kommunala och regionala insatser som stöd för personer i liknande situationer” som avdelningschefen menar? Är det en hänvisning till stöd för anhörig som avses med detta? 

Min anhörig äter bara bra då jag är där, men jag kan inte komma varje dag om jag inte blir assistent. Med andra ord har jag tre val: Låta min anhörig svälta ihjäl, låta min anhörig flytta hem till mig (fullt med barn med mera) eller ta hunden och lura in min anhörig på boende mot sin absoluta vilja. 

På frågan om min anhörig kunde få ta med hunden på ett boende har kommunen bland annat frågat vad hunden skulle tycka om att bo på ett boende, men ingen har lyft perspektivet om hur hundens ägare skulle trivas i samma situation. I går försökte jag lyfta frågan om boende för min anhörig som blev ledsen och sa: ”Men jag som var så glad och nöjd med det liv jag har”.

Debatten kring demenssjuka/boende/anhörigas situation handlar sällan om den sjukes rätt till självkänsla och lycka i sin vardag, utan det fokuseras på annat. Varför har äldre inte samma rätt som de yngre till en givande vardag genom en assistent man trivs med? Kommunen har uppenbarligen inga problem att ägna sig åt åldersdiskriminering. 

Min anhörig väger nu 36 kilo och kommer enligt läkaren att dö. Gör om och gör rätt, så kanske min lilla anhörig kan få en fin sista tid i livet.