I veckan hade en av mina döttrar sin första universitetstenta. Nervöst. För sitt inre målade hon upp en stor amfiliknande lokal i en blandning av Hogwarts och Harvard. Så var det naturligtvis inte på en lite fristående kurs på Stockholms universitet. Det var de vanliga kursarna som träffades i ett vanligt klassrum. Ingen hade tweedkostym eller slängkappa.
Bara någon dag innan mitt barn hade sin första tenta attackerades andra studenter av beväpnad polis. Sharih-universitetet i Teheran stormades när det blev centrum för de pågående protesterna i landet.
Att den 22-åriga Mahsa Amini lämnade hemmet med sin hijab slarvigt knuten, arresterades av moralpolisen och misshandlades till döds, blev gnistan som väckte en flammande eld. Runt om i Iran protesterar, främst unga kvinnor, mot det förtryck de lever under.
Dagligen samlas människor i stora fredliga manifestationer. De tar av sig de slöjor som de enligt lag måste bära och låter sitt hår fladdra i vinden. De står i främsta ledet i världens första feministiska revolution och de är värda allt vårt stöd.
Deras mod är nästan ofattbart. De vet mycket väl vad de riskerar i sin kamp för frihet och mot den totalitära diktaturen som styr deras land. Enligt en norsk människorättsorganisation har fler än 130 personer fått sätta livet till i de pågående protesterna.
Deras kamp ger mod i en mörk värld. Överallt utsätts kvinnor för förtryck och våld, bara för att de är kvinnor. Diktaturen i Iran är något av det grövsta, tillsammans med talibanerna i Afghanistan. Men på samma skala finns sexualiserat våld, abortförbud, diskriminering eller vad helst patriarkatet kan komma på.
De modiga unga kvinnor, vars föräldrar var barn när ayatollan förbjöd kvinnor att visa håret offentligt, inspirerar. De driver sin kamp för sina rättigheter i en av världens mest hårdföra diktaturer. Samtidigt ger de hopp i två vidare kretsar. För alla kvinnor om att de är människor med samma rätt till rättigheter som den andra halvan av befolkningen. Och för all världens förtryckta om att det går att resa sig och göra motstånd som ger eko över världen.
Regimen kommer falla. Det kan dröja ännu en stund, men jag är helt övertygad om att det kommer ske. Folkets längtan efter frihet är starkare. De människor i Iran som nu går samman förändrar världen. Det är stort, men de gör det för att få leva det lilla i frihet. Studenter vid Sahrih-universitetet ska också få oroa sig för sina tentor, inte för om de arresteras, misshandlas eller dödas för att de låter en hårslinga fladdra fritt.