Widars krönika Vänsterpartiet har nyligen kongressat. Jag hoppas att de partiaktiva som samlades för att debattera, diskutera och festa hade trevliga dagar. Partier och politik är viktiga ingredienser i vår demokrati. Utifrån betraktat är dock Vänsterpartiet nu – som nästan alltid – Sveriges mest ointressanta parti i den meningen att partiet lever i sin egen lilla bubbla av svunnen ideologi och konstiga föreställningar om hur saker och ting hänger ihop.

Partiledaren Jonas Sjöstedt avslutade kongressen på söndagen genom att sedvanligt gå till hård attack på Socialdemokraterna och genom att beskriva Vänsterpartiet som den enda garanten för en "icke-borgerlig regering" och som den "starkaste motvikten mot SD."

Sjöstedt och de andra i Vänsterpartiet borde tänka – kan jag tycka – att om de med sina 6–7 procent av väljarna i ryggen är "enda garant" och "starkaste motvikt" mot allsköns elände så kan eländesfolket ställa till med party. Tanken hos V borde vara "hur ska vi kunna försöka nå ut till andra för att kanske kunna uppnå något av det vi så hett vill?" Men icke. De maler på med att det som behövs är "mer vänsterpolitik" medan det ju är uppenbart för alla oss utanför V-bubblan att det som behövs är mer och bättre realpolitiskt samarbete om utbildning, säkerhet, sjukvård och integration.

Sjöstedts förhållningssätt är en tydlig illustration av de stora skillnaderna mellan Vänstern och Socialdemokraterna. Min intuitiva och nedärvda tanke som socialdemokrat är i första hand inriktad mot verklighetens verkliga förhållanden och mot möjligheterna att få vettiga förbättringar till stånd. Medan ståndpunkten i det svenska vänsterpartiet mest handlar om proklamationer och om driften att beskriva sig som den "enda" och sanna förtruppen som sett ljuset. Det egna självförhärligandet är viktigare än resultatet.

V tycks också vara på väg att göra om samma misstag som Miljöpartiet begick i valrörelsen 2014. Vänsterpartiet är ingen "motvikt" mot Sverigedemokraterna. När och om SD definitivt lägger järnrören på hyllan så kan inte ens slagsmålsvänstern leka sina krigslekar mot SD på gator och torg. Mot SD verkar endast samma slags medicin som sett till att hålla vänstern utanför allt väsentligt inflytande under hundra år; realpolitiska, folkliga och socialkonservativt hållna samarbeten mellan S och M i riksdagen.

Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se